"Teckenspråk ger vila från ljud"

Jag träffar Anna Gryszkiewicz i Föreningshuset Fontänen där HRF Linköping och HRF distrikt Östergötland delar ett litet rum med två skrivbord.

Anna säger med eftertryck att hon ”verkligen inte är en föreningsmänniska”. Hur kommer det sig då att hon är styrelsemedlem och webbansvarig för både föreningen och distriktet samt ägnar en betydande del av sin fritid åt HRF?

– De här frågorna är så angelägna och så viktiga, konstaterar hon och berättar att hennes första kontakt med HRF var när hon 2013 letade efter teckenspråkskurser och skulle klaga på att varken föreningen eller distriktet hade någon information om kurser i teckenspråk eller tecken som stöd, TSS.

– Det slutade med att de lockade med mig på föreningens julfest. Där träffade jag många trevliga människor som är i en liknande situation som jag. En person visade sig till och med jobba på samma företag, på avdelningen intill.

– Och sedan har det bara fortsatt.

De frågor som intresserar Anna mest är teckenspråks- och tolkfrågor, textning och teleslingor samt situationen för hörselskadade i yrkesverksam ålder.

– I början av arbetslivet hade jag en del dåliga erfarenheter. Då visste jag själv också väldigt lite om hur en hörselnedsättning påverkar eller hur man kan få det att fungera på jobbet.

En annan sak som hörselskadan har påverkat är musikintresset.

– Jag spelade tvärflöjt när jag var yngre, men det gör jag inte längre. Jag har fortfarande lite intresse kvar, men det är stor skillnad på musikupplevelsen nu. Framför allt har jag svårt att ta till mig ny musik.

– Jag har alltid varit en ”textmänniska” och läser allt från deckare till facklitteratur, men vartefter hörseln försämrats har text blivit mitt sätt att ta in information.

Annas föräldrar kom från Polen till Sverige i mitten av 1970-talet. Hon är själv född och uppvuxen i Ronneby, Blekinge, och var knappt 25 år när hennes hörselnedsättning konstaterades.

– Jag tyckte att jag hörde bra under uppväxten, men misstänker att jag hade en mild hörselnedsättning redan då, säger hon.

Allt eftersom tiden gick märkte jag att det var något som inte stämde.

– När de gjorde hörseltest i skolan var det alltid någon bortförklaring om att det hade varit bullrigt i korridoren under dagen eller något annat. Mina resultat var tydligen på gränsen, men det hände inget mer är att man till slut kom fram till att min hörsel tycktes vara okej.

Efter att ha gått ut naturvetenskaplig linje i gymnasiet började Anna läsa teknisk fysik och elektroteknik i Linköping, men efter ett år bestämde hon sig för att byta till datorteknik med inriktning interaktionsdesign på Chalmers i Göteborg.

– Det är spännande att vara med och försöka skapa produkter som är lätta att använda och att försöka lösa problem när det gäller design och pedagogik, säger hon.

Det var under tiden på Chalmers hon började tycka att många pratade otydligt.

– Det var första gången jag funderade över hörseln. Allt eftersom tiden gick märkte jag att det var något som inte stämde. Efter examen som civilingenjör flyttade Anna hem till Blekinge. Där fick hon remiss till hörselvården. En lindrig hörselnedsättning konstaterades och hon fick hörapparater, men så mycket mer blev det inte.

– Jag fick gå på en information för hörapparatanvändare där jag var den enda i yrkesverksam ålder.

Hon fick jobb som mjukvaru­utvecklare på ett företag i Växjö där hon stannade ett par år innan hon flyttade till Lund och började jobba för ett konsultföretag. Under tiden hade hennes hörsel börjat försämrats snabbt och hon uppsökte hörselvården både i Kronoberg och Skåne.

– I Växjö fick jag en lurförstärkare till telefonen och i Lund fick jag pröva en enkel blåtandsslinga till mobiltelefonen.

När hon frågade chefen i Lund om arbetsgivaren eventuellt kunde lägga till lite pengar för att hon skulle kunna få en mer avancerad slinga var det inte populärt, berättar Anna.

– Det ledde så småningom till att chefen ansåg att vi hade kommunikationsproblem. Men jag var inte den enda som hade problem och stämningen på arbetsplatsen inte var helt igenom bra.

Anna bestämde sig för att återvända till Göteborg. 2008 sökte och fick hon en doktorandtjänst på Chalmers för att studera krisledningssystem. Nu kom hon i kontakt med hörselvården på Sahlgrenska i Göteborg.

– Det var en helt annan upplevelse att prata med audionomen där. När hon fick höra att jag var orolig för mitt flöjtspelande så fick jag till exempel prata med hennes kollega som forskade om musiker och hörselskador. Anna fick också en hörapparat med streamer, arbetshjälpmedel och fick även gå en enveckas rehabiliteringskurs.

– Första gången jag var med på ett möte efter att jag hade fått arbetshjälpmedel trodde mina kolleger att jag hade genomgått en personlighetsförändring. Det var helt fantastiskt. Plötsligt kunde jag delta och säga saker själv, tidigare hade jag bara suttit tyst och försökt höra vad de andra sa.

Anna trivdes bra, men tittade ändå ibland efter jobb och för fem år sedan sökte hon jobb på Saab i Linköping.

– På intervjun fick jag ett väldigt positivt intryck och arbetsuppgifterna handlar just om gränslandet mellan teknik och människa som jag är intresserad av.

Banken ville bara diskutera på telefon. Det gjorde att jag förlorade mycket pengar.

Eftersom det var hård konkurrens på lägenhetsmarknaden i Linköping hamnade Anna i Norrköping, cirka 40 minuters bilresa från jobbet. Men det är inget hon beklagar.

– Jag trivs fantastiskt bra i Norrköping och bor perfekt, säger hon.

I samband med flytten fick Anna även erfara att en hörselnedsättning rent bokstavligt kan kosta pengar.

– När jag skulle sälja min lägenhet ville banken bara diskutera budgivningen via telefonbanken. Det ledde till missförstånd och det visade sig att jag missade ett bud, vilket gjorde att jag förlorade mycket pengar.

– Sedan dess är jag noga med att inte ta viktiga frågor på telefon. I så fall ringer jag via förmedlingstjänsten för texttelefoni.

Efter att Anna gick med i HRF 2013 har hon blivit mer medveten om effekterna av en hörselnedsättning och har även en del synpunkter på hörselvården. Hon tycker att hörselvården kan bli bättre på att ta reda på vad patienterna verkligen behöver i sin vardag och att enbart hörapparatutprovning inte är tillräckligt.

– Det var först i Göteborg som de verkligen tog min situation på allvar. Särskilt inom vården i allmänhet, men även inom hörselvården tycker hon att det kan vara si och så med hörselskade­medvetenheten.

– Min favorithistoria är när jag står i en reception för att boka tid eller uträtta något annat ärende och de vill att man ska ringa istället. Om jag säger att jag inte kan höra i telefon, kan de säga ”Men du pratar ju med mig nu”. De förstår inte att det gör stor skillnad när man ser en persons ansikte.

Även om hörselnedsättningen skapar en hel del problem så konstaterar Anna att det troligen aldrig har varit så ”bra” att vara hörselskadad som idag.

– Det finns mer textning, bättre hörapparater och kommunikationsutrustning samt många alternativ till telefon som chatt, mejl och sms.

Men hon poängterar att det är viktigt att hörselskadade får tillgång till teknik och får hjälp att ta sig in på och att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.

– Den frågan är så himla angelägen, en ingenjör blir inte sämre på att räkna för att hörseln försämras. Men utesluts man ur arbetslivet påverkar det allt annat i livet. Här är det viktigt att hörselvården och andra aktörer som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan hjälper till.

Anna konstaterar att man som hörselskadad måste ha bra koll på regler och rättigheter själv, till exempel när man byter arbetsgivare eller behöver arbetshjälpmedel.

Det har hon själv fått erfara flera gånger, senast när hon blev tvungen att byta arbetshjälpmedel på grund av att vissa radiofrekvenser inte längre fick användas för hörselhjälpmedel. Men på sin nya arbetsplats tycker hon att hon har mött förståelse.

– Det har fungerat superbra, jag fick till exempel vara med och ha synpunkter när vi skulle bygga om lokalerna.

Men hon tycker fortfarande att det är jobbigt med mycket ljud runtomkring, till exempel vid fikapauser. Att få möjlighet att vila från ljud är en anledning till att Anna har blivit mer och mer intresserad av att lära sig teckenspråk.

– Det är ett kommunikationsverktyg som alltid fungerar och jag kan ta till mig hela budskapet med mycket mindre ansträngning än när jag måste lyssna. Att ha ett visuellt alternativ ibland gör att jag orkar mer.

Anna har alltid varit intresserad av språk och talar svenska, engelska och polska flytande. Under studietiden arbetade hon ibland extra som tolk och översättare.

– Men det skulle inte fungera idag och inte heller att lära sig ett nytt talat språk, så jag har flyttat över det intresset på teckenspråk. Hon deltar varannan måndag på HRF Linköpings teckenspråkskurs, som hon själv var med om att dra igång och har även gått flera kurser på Västanviks folkhögskola och ska dit nu i december igen.

– Det ser jag verkligen fram emot. Där har de varit fantastiskt stöttande och uppmuntrande och jag har alltid känt mig accepterad som hörselskadad.