I den politiska debatten talas det ofta om att vi behöver ta vara på alla resurser vi har på arbetsmarknaden. Att arbetslinjen ska gälla.
Det råder alltså ingen tvekan om att landets 700 000 hörselskadade arbetstagare behövs. Vi både kan och vill göra stora insatser – om vi bara får rätt förutsättningar.
Så varför får vi inte det?
Hörselfrågorna måste prioriteras högre bland arbetsgivare, fack och andra aktörer – här behövs mer kunskap och ändrade attityder. Det måste också bli lättare att få arbetshjälpmedel.
Och det måste bli betydligt enklare att få tillgång till skrivtolk, TSS-tolk och teckenspråkstolk.
Många är utlämnade till arbetsgivares välvilja
Just tolktjänsten är ett kapitel för sig. Få frågor har dragits så länge i långbänk. Åtskilliga utredningar har kommit med förslag på åtgärder. Ändå har inget hänt.
Det som på pappret kan se ut som en ansvarsfördelning är i praktiken ett splittrat system, där olika aktörer som regionens tolktjänst, arbetsförmedling, arbetsgivare, utbildningsanordnare och andra parter godtyckligt skjuter över ansvaret på andra – medan hörselskadade hamnar i kläm.
Vi i HRF möter personer som inte kan utföra sitt jobb eller går miste om anställningar och karriärmöjligheter för att de inte får tolk. Många hörselskadade med tolkbehov är i dag utlämnade till arbetsgivarnas välvilja.
Så här kan vi inte ha det längre. Inte en minut till.
Det är dags att ge staten större ansvar för tolktjänsten, i enlighet med tolkutredningens förslag. Det är dags för regering och riksdag att bryta handlingsförlamningen och fatta beslut. Nu.