Studierna blev en kamp för att höra

Teresa Montesino Hammarskjöld, 29, är uppväxt i Lund och bor nu i Malmö. Hon är tvåspråkig sedan barndomen, hennes mamma kommer från Chile så spanska och svenska talades hemma. Personalen på förskolan hade invändningar mot detta eftersom de tyckte att Teresas svenska inte utvecklades som den skulle. Men de ibland ofullständiga orden visade sig ha en annan orsak för när Teresa började grundskolan och skulle lära sig skriva så märkte hennes lärare att hon missade en del bokstäver.

Kunde det bero på en hörselskada, undrade läraren. Jo, så var det. En undersökning avslöjade en nedsättning som kraftigt påverkar möjligheten att höra många av konsonanterna.

Teresa fick hörapparater men det fungerade ändå inte särskilt bra för henne i skolan så i årskurs två började hon i stället i en Waldorfskola. Där var klasserna mindre och kreativt skapande i alla former fick stort utrymme. Teresa lärde sig virka och det blev hennes väg in i konstnärligt skapande. Sedan dess har hon provat många olika tekniker inom textil och konst. Hon broderar, målar, väver, tuftar, syr, stickar och skapar mönster – allt som kan skapas med pensel, garn, tråd och tyg väcker hennes nyfikenhet.

På Waldorfskolan var hon inte ensam om att vara hörselskadad.

– Olivia som gick en klass under mig hade också hörapparater. Vi blev kompisar och det var skönt att det var någon mer som var i samma situation.

I årskurs fem kom Teresa till Silviaskolan, en specialskola för hörselskadade elever i Hässleholm. Dit pendlade hon till och med årskurs nio. När hon blickar tillbaka på den tiden så kan hon se både för- och nackdelar.

– Där var allt anpassat för hörselskadade, tekniken fungerade alltid, lärarna var engagerade och man var som alla andra, men kände mig ändå begränsad på något vis. Det var mycket som man ansågs inte kunna göra, som till exempel att satsa på musik eller högre studier. Det var i alla fall så jag kände.

Under uppväxten var hon med i UH, Unga Hörselskadade.

– Jag minns att jag recenserade böcker för UH:s tidning. Det var roligt och skönt att vara i ett sammanhang.

Efter Silviaskolan började Teresa på Riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro. Första tiden var hon inneboende i en familj och sedan flyttade hon till ett elevboende. Hon kände sig otrygg, ensam och längtade hem. Hon tyckte inte heller att skolan var särskilt stimulerande. Det enda hon gillade var de estetiska ämnena och bildläraren Ulla-Britt, som stöttade och inspirerade Teresa.

Efter två år i Örebro bestämde hon sig för att flytta tillbaka till Lund och gå ett vanligt gymnasium, det blev estetiska programmet med bildinriktning på Spyken.

– Jag ville gå om andra året för att ta igen sådant som jag missat. Och jag hade sådan tur för Olivia, min kompis från Waldorfskolan, gick där och det hade gjorts hörselanpassningar för hennes skull. Så det fanns akustikplattor i taken och mikrofoner och teleslinga, säger Teresa och ler.

– Tänk att vi skulle ses igen och gå på samma gymnasieskola efter flera år på olika håll.

Teresas konstnärliga talang uppmuntrades på Spyken.

– Mina bildlärare Jan och Johan tyckte att jag skulle söka textilutbildningen på Capellagården på Öland efter gymnasiet.

Hon gjorde så  – och kom in!

Efter studentexamen blev det alltså studier i Vickleby på Södra Öland i två år. Capellagården grundades av möbelformgivaren Carl Malmsten och hans hustru Siv. Skolan har högt anseende även utomlands så flera av Teresas skolkamrater kom från andra länder. Teresa blev bästa kompis med en student från USA och engelska var ett självklart språk under de två åren på Öland. Kreativiteten flödade och Teresa visar foton på något av det som hon skapade då, bland annat ett lapptäcke helt i återvunnet material, där varje ruta är broderad med ett unikt motiv. Hon visar också ett broderat porträtt av sin amerikanska kompis, så detaljerat att det är svårt att tro att det är broderat.

– På Capellagården blev jag fostrad att ta vara på allt, inget fick kastas. Även en kort bit garn kunde användas på något sätt. Så vill jag fortsätta jobba, hållbarhet är en självklarhet för mig. Textilindustrin är en stor miljöbov och det slängs alldeles för mycket helt i onödan, säger hon.

Efter Öland flyttade hon till Dals-Långed i Dalsland för ett år på textil- och designutbildningen på Stenebyskolan, även det en folkhögskola.

Hon sökte till Textildesignutbildningen vid Högskolan i Borås och blev överlycklig när hon fick besked att hon tilldelats en av de eftertraktade platserna. En akademisk examen därifrån är en dörröppnare i textilbranschen. Inför starten var hon lite orolig för hörsituationen på föreläsningar och seminarier.

–Jag kontaktade en samordnare som berättade om pedagogiskt stöd.

Teresa tycker det var ganska krångligt att göra ansökan men skaffade fram alla intyg som behövdes och skickade in. En tid före terminsstarten fick hon besked om beviljat stöd. Teresa visar upp beslutet som ger rätt till bland annat anpassning av studiematerial, anteckningsstöd, tillstånd till ljudinspelning och fotografering för eget bruk samt tillgång till föreläsningsmaterial i förväg.

Det såg bra ut på pappret, men i realiteten blev det inte så. Teresa fick sällan tillgång till föreläsningsmaterial i förväg som det var utlovat, hon hittade ingen som kunde vara anteckningsstöd.

Lärarna hade meddelats om att det fanns en elev med hörselnedsättning och att de därför måste använda mikrofon, men trots det behövde hon ideligen påminna dem om att ha på den.

– Jag kände mig tjatig och ifrågasatt. En lärare frågade rakt ut i salen om det var någon annan som tyckte att det behövdes mikrofon, berättar Teresa.

Teresa tyckte det var kränkande och gjorde en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen men ärendet togs inte upp där.

Hon berättar att hon också sökte tolk för stödtecken, TSS.

– Beskedet jag fick var att det måste beställas flera månader i förväg och att det var två års väntetid, säger Teresa och skakar på huvudet eftersom hon tycker det är obegripligt.

Om det var något tekniskt strul med utrustningen fick hon själv ta det med teknikern.

– Teknikern var bra men det var ändå ofta problem med överhörning eller störningar och i en del salar fanns inte ens teleslinga.

Med stor envishet och stöd från vänner och familj kämpade Teresa på. Glädjen över att få jobba i toppmoderna textil-verkstäder dämpades av en växande trötthet. Hon var allt oftare nedstämd och saknade inspiration. Hon märkte också att hon fick allt svårare att koncentrera sig och började glömma saker. Kreativiteten minskade för varje vecka. Hon klarade inte att läsa en bok. Hon hade kontakt med studenthälsan och studentkåren, men situationen förbättrades inte.

Sista terminen präglades dessutom av pandemin med studier delvis på distans, vilket det då inte alls fanns bra rutiner för. Användande av munskydd och visir bland personalen i verkstäder och lab försvårade hörbarheten.

När Teresa tog sin kandidatexamen var hon tömd på energi. Hon hade kommit in på masterprogram i mode och textildesign, men när den skulle börja var hon så trött och orkeslös att hon uppsökte en vårdcentral.

– Efter bara ett par minuter sa läkaren att jag skulle ta ett studieuppehåll, att jag inte skulle göra någonting alls ett tag. Läkaren var väldigt bestämd.

Teresa hade drabbats av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som är den diagnos som numera oftast används. Utöver kontakten med läkaren fick hon också träffa en psykolog.

Detta hände 2020 och Teresa är ännu inte helt återställd.

Det ligger oftast många faktorer bakom utmattningssyndrom, men Teresa tror att den ständiga kampen för att höra på föreläsningar och lektioner var det avgörande skälet för hennes del.

– Jag borde ha uppsökt läkare tidigare, förstår jag nu.

Hon har lärt sig hur viktigt det är med återhämtning och lägger in pauser ofta, sänker kraven, undviker flödet i sociala medier och promenerar mycket.

– Jag mår mycket bättre idag men har fortfarande svårt att läsa långa texter och min stresströskel är väldigt låg.

En sak som Teresa fick i uppgift att öva på under rehabiliteringen var att inte göra något alls. Ta stunder, kanske hela dagar, utan en massa måsten, utan tider att passa.

Sjukskrivningen fick praktiska och ekonomiska konsekvenser i hennes liv. Hon fick ingen sjukersättning från eftersom hon hade studerat och inte sökt i tid. Hon hade ingen arbetsgivare så det blev även många kontakter med Arbetsförmedlingen. Där ställdes det krav på intyg, planer, dokumentation, uppföljning och så vidare.

– Där har jag inte fått någon som helst hjälp. Skaffar jobb gör man inte genom Arbetsförmedling, säger Teresa.

Familjen har ställt upp under den tuffa tiden. Teresa bor hos mamma i Malmö. Hon har gått en kvällskurs i sömnad på Folkuniversitetet i Lund för att komma igång så smått med skapandet igen. Där har hennes begåvning snappats upp och i våras anlitades hon som lärare i en kurs i fritt broderi. Den kursen kommer även att ges under höstterminen och utöver den ska hon även hålla en kurs i att virka leksaker. Hon visar en docka som hon virkat åt sin systerdotter (bild till vänster).

– Hon älskar den. Jag har även gjort dockor till barnen på Waldorfskolan.

Med ljusning på jobbfronten, nyväckt kreativitet – och nya hörapparater – ser Teresa fram emot hösten.

Hon tänker på alla hörselskadade studenter och hon vill att de ska känna sig starka och tro på sig själva.

Utöver den DO-anmälan som hon gjorde så har hon också lämnat in ett klagomål till rektorn på Högskolan i Borås där många brister i utbildningen tas upp, bland annat avsaknaden av pedagogiskt stöd. Högskolan svarar att man inte anser att det gjorts några formella förvaltningsrättsliga fel eller att beslutade stödresurser inte getts.

– Det är ganska nedtryckande att läsa, tycker Teresa.

Hon är stolt över sin examen, sina kunskaper och för att hon tagit strid för sin rätt till stöd i utbildningen – även om priset blev högt.

 

”Mikrofon ska användas”
Anita Lindahl är samordnare för pedagogiskt stöd på Högskolan i Borås. Hon är medveten om att det inte alltid fungerar som det ska ute i klassrum och föreläsningssalar och att föreläsare bland annat inte använder mikrofon.

– Vi informerar dem om att det inte är valbart, att de måste använda mikrofon. På en del utbildningar är det aldrig några problem, men på andra fungerar det dåligt, säger hon.

Anita säger att det är viktigt att studenten tar kontakt samordnaren om stödet inte räcker eller om något inte fungerar.

– Vi får ofta höra i efterhand att det inte fungerat. Då kan vi inte göra något.