Den uppmaningen fick vi under en ”lär känna varandra”-övning på en skrivkurs.
Jag funderade febrilt: Vad skulle vara ett pikant men inte alltför penibelt avslöjande? Jag hade inte lust att dra fram några stora lik ur garderoben – det fick jag nog av som deckar-författare. För en gångs skull tröt fantasin. När det blev min tur slängde jag ur mig:
”Jag skäms över min hörselskada och mina hörapparater.”
I själva verket kände jag mer skam över att jag fabulerade. Särskilt när de andra kursdeltagarna med en mun intygade att det sannerligen inte var något att skämmas över. Uppmuntrande tillrop haglade, nyfikna frågor ställdes. Flera ”erkände” att de också hade hörselproblem av något slag.
Det är också min erfarenhet att – oftast – mötas av positiv respons och förståelse då man berättar om sin hörselnedsättning.
Jag tänker också att det är viktigt att vara öppen, dra sitt strå till stacken då det gäller att bryta stigman runt hörselskador och hörapparater.
Under skolåren, däremot, upplevde jag hörselskadan som väldigt jobbig och tröttsam, speciellt i högstadiet. Det var inte så mycket att det var pinsamt att höra dåligt som ståhejet det skapade. Jag var innerligt trött på att jämt sitta längst fram i klassrummen för att hörselskadan krävde det, att ständigt räcka upp handen för att be läraren att ”ta det en gång till”, att alltid påminna allt, alla och mig själv om att jag hörde dåligt.
Jag tror att det har blivit bättre i skolan, men fortfarande är allt besvärligare när man är ung.
Å ena sidan ska man passa in i gruppen, å andra sidan vara sig själv. Individualitet är viktigt, men det gäller att sticka ut på rätt sätt. Allt detta medan mycket händer i kroppen, hormonerna spritter och man söker efter en identitet.
Som medelålders har jag fortfarande dåliga dagar, då det uppstår inre konflikter. Då övertygelsen om att inte skämmas för hörselskadan går i klinch med känslan av att inte vilja sticka ut. Det finns tillfällen när jag bara vill smälta in i mängden – ibland helst med tapeten.
Oftast händer det då jag står inför en ny grupp eller i sammanhang där jag av någon anledning vill hålla låg profil. Det kan handla om att jag inte vill pocka på uppmärksamhet – uppfattas som jobbig. Det kan också handla om rädsla för att ta för mycket plats: att ses som en diva eller drama queen.
Med det sagt menar jag inte att det är fel att vara diva, att sticka ut. Men det är inte heller fel att ibland bara vilja smälta in i mängden.