Ofta märker jag att det ofrivilliga utanförskapet ger en klart förhöjd stress och till och med ofta en kronisk bakgrundsstress.
Under det senaste året har jag besökt sjukhuset 40 gånger då jag kämpat med en stor tumör (keratocysta) som ätit ur halva min underkäke med den påföljden att jag inte kan tugga som förr utan måste hålla mig till mjuk kost fast hustrun hävdar att jag visst kan ”tugga”, men hon menar nog älta mitt problem. För om det saknas en förmåga man vill ha, ja då blir det på grund av stressen att man gärna tuggar om och om igen för att lätta på trycket av sorg och ilska.
Jag har ofta undrat varför vissa människor ser det som händer dem som en utmaning medan andra likt jag själv med mitt käkproblem bygger upp ett ”varför just jag”. Hemligheten tycks vara att låta hjärnan utgå ifrån nuet vare sig man är född med eller senare förlorat någon funktion.
Det innebär naturligtvis inte att vi skall sluta kräva bättre tillgänglighet i det offentliga rummet. Vi måste bygga och kräva ett samhälle där alla så långt möjligt får samma förutsättningar. Ingen skall behöva avstå från att delta, till exempel för att teknik i form av teleslinga saknas.
Givetvis ökar stressen och ilskan när man blir negativt särbehandlad. Man får vara arg, men man måste också försöka kanalisera sin ilska genom kommunikation så att man inte stänger inne sina känslor.
Att bejaka kaos skapar bättre kontroll över stressen
En tanke kan vara att bejaka situationen samtidigt som man i sak slåss för en bättre framtid. En rullstolsburen ska självklart försöka njuta av en revy även om det var ett elände att ta sig in i lokalen.
Min erfarenhet är att om man bejakar kaos så hjälper det självförtroendet och skapar bättre kontroll över stressen.
Ett råd som känns utslitet men faktiskt funkar lyder ”nu är det som det är” och med den uppmaningen tuggar jag på min mjuka kost och hoppas kära hustrun orkar lyssna fast jag ibland själv har varit dålig lyssnare när hon har behövt prata om sina problem.