Spegeln var mitt bästa hjälpmedel

Marias hörselnedsättning upptäcktes när hon var fem år, men det var inte förrän för cirka två år sedan som hon skaffade hörapparater – som hon också använder. Hörapparater hade hon haft tidigare, de första fick hon när hon började skolan. Dem använde hon inte.
– Ljudet i dem var skränigt och propparna täppte till i öronen. Jag tyckte inte alls om dem. Bara någon enstaka gång när jag var väldigt förkyld och inte hörde ett smack hade jag i ena örat, men inte annars, berättar hon.

Vi träffas i studion Oldenstedt & co som hon driver tillsammans med en kompanjon. Den ligger centralt i Stockholm och erbjuder hårbehandlingar och klippning, makeup och styling. I en lucka mellan två kunder berättar Maria hur hon som barn blev avskräckt av allt som hade koppling till hörselvård.

– Det var ett väldigt ståhej om hörselskadan. I skolan var det viktigt att jag skulle sitta längst fram och att jag använde teleslinga. Jag kände mig utpekad och annorlunda, och det vill man absolut inte i den åldern, säger hon.
Hon var dessutom rädd för vad som skulle hända framöver.
– Öronläkaren hade sagt att jag skulle bli döv och därför behövde jag lära mig teckenspråk. Så varje tisdag skulle jag gå till en specialklass för att få teckenspråkslektioner. Jag var udda i min vanliga klass och jag passade inte in i specialklassen heller.
Efter ett tag slutade hon gå på teckenspråkslektionerna.
I stället har hon klarat sig med avläsning och att fråga om.

Att jag kan avläsa vad kunden säger är en förutsättning

Skolan gick dåligt, hon hade hög frånvaro och resultaten blev därefter. Maria beskriver att hon hade social fobi. Hon var helst ensam och då skapade hon saker, intresset för form och färg hade hon haft ändå sedan hon var litet barn. Under tonårstiden var hon destruktiv och strulig och umgicks med kompisar som missbrukade och begick småbrott. Det fanns en förklaring på hennes beteende, vi ska komma till den senare.
Smink och makeup var hennes stora intresse och hon bestämde sig för att satsa på det som yrke. För att göra det behövde hon gå frisörutbildningen, som är enda gymnasieprogrammet där makeup och styling ingår.
Problemet var att hennes betyg inte räckte för att komma in på hemorten. Däremot fanns utbildningen på Riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro och där kunde hon komma in. Så hon flyttade till Örebro och började på Virginska skolan. Hon var en av tre med hörselskada i klassen och även om de hade några lektioner separat från de övriga så var det ingen som ifrågasatte att de gick iväg eller tyckte det var konstigt. Maria kände fortfarande inga behov av hörapparater, hon klarade sig med sina vanliga knep som var att avläsa, fråga om och dubbelkolla.
– Att jag kan avläsa vad kunden säger i spegeln är en förutsättning för att jag ska kunna arbeta med detta, säger hon.

Hon trivdes med utbildningen och upptäckte också hur roligt det var att arbeta som frisör.
– Det är ju form och färg det med, jag hade tidigare mest varit intresserad av makeup men nu kunde jag skapa en ännu bättre helhet. Det var också roligt att träffa andra med samma intresse och att lära sig om företagande.
Maria höll fasaden uppe så gott hon kunde men inombords hade hon ett kaos. Hon bar på hemligheter som ingen visste om och nu trängde sig minnena fram. Som barn utsattes Maria för sexuella övergrepp av en närstående. Det hade skett utan att någon i familjen märkte det och hon hade inte vågat berätta av rädsla och skam. Nu bröt tankarna på vad som hänt ner henne inifrån och orsakade självskadebeteende och ångest. Försöken att dämpa den inre smärtan med alkohol, festande och destruktiva relationer gjorde saken ännu värre. Hon hade varit illa ute redan i högstadiet och då lyckades hon ta sig samman för att få betyg som räckte att komma in på frisörutbildningen. Nu kunde hon inte hålla emot de inre demonerna och föll ner i ett djupt hål av ångest och självhat. Hon var överygad om att det inte fanns någon framtid för henne. Räddningen blev Kvinnojouren.
– Jag hade inga förväntningar och överraskades av hur bra hjälp jag fick. Bemötandet var proffsigt och varmt. De förklarade att det som hänt inte var mitt fel och att vi är många som utsätts. Övergrepp sker i alla samhällsklasser, åldrar och utbildningsnivåer.

De förklarade att det som hänt inte var mitt fel.

Maria fick samtalsstöd och även skyddat boende. Hennes familj deltog också i processen och hon fick svar på många frågor som hon gått och burit på i många år. Det var tufft att dra upp allt till ytan men hon märkte att det hjälpte, hon började må lite bättre.
– Att träffa andra som utsatts var en ögonöppnare. Vi kunde ge varandra stöd trots att vi knappt kunde ta hand om oss själva.

Hon var nu klar med gymnasiet och hade kommit in på en vidareutbildning i makeup i sin hemstad men kunde skjuta fram starten till året därpå för att få tid för återhämtning. Hon såg fram emot att börja studera igen och hade skaffat en egen lägenhet och bil. Då, vid 19-års ålder, träffade hon mannen som hon trodde var hennes stora kärlek. De möttes på en chat, han var betydligt äldre, världsvan, energisk och driven. Han pratade med henne på ett sätt som ingen annan gjort förut, förstod och bekräftade henne. Sedan gick allt snabbt, efter bara någon månad hade han flyttat in i Marias lilla lägenhet och det dröjde inte länge förrän han totalt kontrollerade hennes liv, med tillgång till alla hennes lösenord, sociala konton och ekonomi.

Sedan följde elva år av förtryck, Maria har skrivit om det i Psykopatens handbok – mitt liv med en psykopat, som kom ut i i mars 2022. Där beskriver hon hur hon hamnade i mannens grepp utan att hon förstod det själv. Hon försörjde och passade upp honom – det var viktigt att hon gjorde allt rätt för annars skulle hon bli bestraffad. Hon blev förnedrad och misshandlad psykiskt och fysiskt, men han fick henne också att prestera på topp i sitt yrke och berömde hennes talang och förmåga. Han fick henne att känna sig utvald.

Som titeln anger så är det också en handbok. I separata kapitel förklaras den manipulation som förövaren använder sig av och hur det är möjligt.
Det är omskakande läsning. Sakligheten i faktakapitlen ger boken en pedagogisk tyngd. Läsaren får kunskaper om ett stort samhällsproblem; våld i nära relationer, övergrepp, psykiskt förtryck och manipulation.
När Maria skrev boken hade hon lyckats ta sig ur förhållandet och gått i terapi och rehabilitering. Hon skrev för sin egen skull och för andra drabbade. Att ämnet berörde många visste hon. Tillsammans med en annan kvinna som också utsatts för samma man, hade hon startat Psykopatpodden som fick stor respons, samt en Facebookgrupp där drabbade kunde dela med sig av sina erfarenheter och ge stöd och råd åt varandra. Att skriva en bok var nästa steg men ingen självklarhet för Maria eftersom hon inte ägnat sig åt skrivande förut.
– Jag läser inte ens särskilt mycket, däremot ser jag gärna film och serier så jag har en känsla för hur man bygger upp en berättelse, säger hon.

Hon skickade manuset till ett förlag och blev förvånad när de svarade att de ville ge ut boken.
– Det var nästan overkligt, jag hade aldrig trott att de skulle säga ja. Jag hade målat upp ett scenario där jag fick nobben av det ena förlaget efter det andra och att manuset till slut skulle hamna i byrålådan, säger hon.
När kontrakt med förlaget vad påskrivet började det hårda arbetet med att göra boken klar.
– Det var korrektur och redigering. Jag fick hjälp och tips på hur dispositionen kunde bli bättre, vilka delar som behövde skrivas om. Jag behövde rota ännu mer i minnet för att kunna beskriva olika situationer mer utförligt och exakt. Det var inte lätt.
När hon skrev befann hon sig i en ny livssituation, med två små barn, man och radhus. Långt från den skräcktillvaro hon så länge haft.
– Min sambo undrade ibland varför jag plågade mig med att gräva i allt. Jag fick på sätt och vis gå igenom alla trauman igen för att kunna skriva om dem, och det gjorde ont. Man jag kände så starkt att jag hade en historia att berätta och jag ville göra det.

Familjelivet är en av anledningarna till att Maria för två år sedan skaffade hörapparater.
– Jag märkte att det var för svårt att höra barnens ljusa röster och det gick heller inte alltid att avläsa. Om lampan i rummet var släckt så hörde jag inte.
Podden, boken och medverkan i tv och tidningar har gjort att hon de senaste åren fått många uppdrag som föredragshållare. Då kunde hon ha svårt att uppfatta frågor från åhörarna.
– Ibland behövde jag fråga om så många gånger att det bara blev för mycket.

Hon hade också stora problem under pandemin, då alla bar munskydd och avläsning var omöjligt. Det var dags att ta tag i saken.
– Jag har en väninna som har hörapparater och hon sa att de är mycket bättre nuförtiden, att de kopplas ihop med mobilen och kan ändras med en app. Hon tyckte jag skulle prova. Så jag gick till en audionommottagning och blev jättenöjd, säger Maria.
– Lite ironiskt är att mottagningen låg bara några meter från min tidigare studio. Den hade funnits där flera år utan att jag ens hade tänkt tanken att gå in.
När hon märker vilken fördel det är med hörapparaterna önskar hon att hon inte väntat så länge med att gå till audionomen. De har också fått henne att uppskatta tystnad på ett nytt sätt.
– Efter en dag med surret av hårfönar och prat är det skönt med en promenad i naturen. Innan jag fick hörapparater kunde jag inte höra fåglar eller småljud som finns i omgivningen. Det är häftigt att få uppleva dem nu.