Jag lyssnar på dig nu, säger en av eleverna. Men samtidigt hör jag ju en massa annat. Ja precis, fyller en annan i. När man lyssnar måste man fokusera men jag hör ju dig trots att jag håller på med mobilen…
Jag försöker att sända en sträng blick genom klassrummet och eleven skyndar sig att tillägga: Asså, det var bara ett exempel. Johodu, tänker jag men gläds åt att de fattat galoppen. Svenska Akademiens ordbok bekräftar dessutom vår hypotes: Att höra är att uppfatta ljud med hörselsinnet medan att lyssna är att medvetet uppfatta och att anstränga sig för att förstå.
En himmelsvid skillnad egentligen och inte underligt att frasen ”jag hör vad du säger” provocerar. Inte minst om den kommer från ens make. Den signalerar helt enkelt att motparten inte håller med och dessutom saknar ambition att förstå.
I en föreläsning som jag visat för eleverna när vi tränat samtalsteknik ger en amerikansk radiokändis tips för bra samtal. Hennes allra främsta och egentligen enda råd är att lyssna. ”Men lyssna inte för att svara utan lyssna för att förstå.” poängterar hon. Det kan ju vara lättare sagt än gjort.
Är det någonting som vi lärare är dåliga på så är det nog att vara tysta. Att vänta och se vad som händer. All forskning visar dock att interaktion främjar lärande och många av oss lärare tänker nog att vi blivit bättre på att låta eleverna samtala och diskutera istället för att själva stå och mässa vid katedern.
Frågan är om vi har blivit bättre på att lyssna tänker jag och bestämmer mig för att spela in ett bokdiskussion med en grupp elever. Efteråt är jag nöjd men när jag lyssnar på inspelningen blir jag först besviken. Alltför ofta hör jag min lärarstämma bryta in och förklara och lägga till rätta.
En bit in i samtalet har jag vett att hålla tyst och nu upptäcker jag sånt som jag inte hörde tidigare. Hur eleverna hjälper varandra med svåra ord och hur de livligt samtalar om huvudpersonens mod att gå emot sina föräldrar. Jovisst är det skillnad på att höra och att lyssna. Varför heter öron förresten inte höron?