Jag har fått gamla maskiner igångsatta, lyssnat på vävljud och spinnmaskiner. Ett enda hackande, bultande. Ett saxande utan dess like. Ett bankande och smällande. Textilindustrin var tveklöst en av Sveriges bullrigaste fabriksmiljöer. Såklart fick kvinnorna hörselskador.
Att arbeta förr i tiden var hårt. I boken arbetets musik – visor, buller, skval, framgår hur vi alltid använt sången för att orka. Spinnrocken kom till Sverige på 1400-talet. Ett monotont tidsödande arbete pågick i mångas hem. De fattigaste spann åt andra, tjänade en slant. Ramsorna härmade det envisa surrandet. I början av veckan gick hjulet långsamt. Långt till lördag sjöng man då. När kvinnorna samlades tillsammans i en spinnstuga utbytte man sånger och lärde sig nya verser.
Svälta och spinna det hör till. Denna vecka går som andra, snart blir det söndag igen.
För alla yrken tycks det funnits sång och vers. Tröskningsramsor. Bryneramsor.
Rallare, stenhuggare, gruvarbetare arbetade ofta i växeltakt. Gärna anställdes folk som kunde sjunga för att laget skulle hålla takten.
Här går en, Ja, här går två, Här går tre. Och här går fyra, Femman slår.
Många år senare ersattes visorna av grammofonmusik. År 1925 sattes det första heltäckande högtalarsystemet upp i en fabrik i New Jersey. Idén spred sig snabbt. Man trodde inte bara att arbetarna skulle bli mer disciplinerade, man trodde också att kor skulle mjölka bättre, och hönor kläcka fler ägg om det fanns musik i ladugårdarna. Mycket har hänt sedan dess.
Idag har många affärer hög bakgrundsmusik. Dock aldrig kyrkomusik eller opera. Undrar ibland hur en nutida arbetssång på till exempel Åhléns skulle kunna låta om Thomas Edison inte uppfunnit grammofonen.