Att ha ett arbete ger så mycket mer än bara lön. Det handlar också om självkänsla, identitet och att vara en del av ett sammanhang. Att göra nytta och känna mening.
Men ofta ställs hörselskadade inför en svår hinderbana på arbetsmarknaden. Alltför många vänder sig till oss i HRF, förtvivlade och rådvilla, sedan de nekats stöd och hjälpmedel – och utlämnats till att lösa sin situation på egen hand.
Jag möter människor med värdefull kompetens, som slagits ut från arbetslivet, för att de inte fått hjälp i tid. Vilket fruktansvärt slöseri.
Sverige har hög svansföring när det gäller funktionshinderpolitik. Vi ställer oss bakom internationella överenskommelser och konventioner. Partier formulerar ambitiösa mål om vikten av ett hållbart arbetsliv för alla.
Det är helt enkelt för mycket snack och för lite verkstad.
Ja, vackra ord är Sverige bra på. Men hur är det med verkligheten? Där brister det. Det är helt enkelt för mycket snack och för lite verkstad.
Vi i HRF ser tre områden som är enkla att lösa och som skulle betyda mycket för hörselskadades arbetsliv: 1) Arbetsförmedlingen ska ha ett tydligt uppdrag att stödja hörselskadade, så att de kan få och behålla jobb. 2) Försäkringskassan ska ha ansvar för att säkerställa att alla får de hörhjälpmedel de behöver i sitt arbetsliv. 3) Rätten till teckenspråkstolk i arbetslivet måste stärkas.
Det här är inga omöjliga krav. Vi har tagit upp dem med arbetsmarknadsministern igen och igen – och kommer fortsätta att göra det tills regeringen slutar snacka, kavlar upp armarna och levererar politik som gör konkret skillnad i hörselskadades arbetsliv.
Sverige har ärligt talat inte råd med annat.