Det gjorde mig stolt, vilket fint och viktigt jobb han måtte ha som behöver bära både slips och mössa. I kombination dessutom, en sån måste ju vara mycket flottare än en kaptensmössa eller en polismössa (för mitt inre öga såg jag honom i en sån där hög pälsmössa som vakterna på Buckingham Palace bär, med en slips hängande frampå). Inte konstigt att han inte kunde bo med min mamma och mig, upptagen som han måste vara.
Att vi i själva verket var en sån där familj med nån-helg-i-månaden-pappa som var ganska vanligt på den tiden förstod jag först senare.
Jag gick i en skola där de andra barnen bodde med både mamma och pappa och gärna talade om för mig att jag inte träffar min pappa på grund av slipsmössa.
Jag spelade upp olika scener i mitt huvud där han gjorde spännande och viktiga saker. Jag spelade upp scener där jag själv gjorde spännande och viktiga saker. Fantasifilmer om universum, som jag var väldigt fascinerad av. Filmer om allt möjligt jag var nyfiken på och funderade kring (det här var före internet).
Jag backade bandet på kvällen för att se om händelser på dagen jag inte blev klok på. Snabbspolade ibland genom händelser jag ville bli av med så snabbt som möjligt. Det kunde jag eftersom jag var en video.
Tack och lov att jag hörde som jag gjorde
Om jag hade hört skulle jag ha förstått att min mamma och pappa hade genomgått skilsmässa och jag hade gått miste om stoltheten, nyfikenheten och fantasierna.
Om jag hade hört hade jag förstått att jag var en idiot, inte en video. Då hade den där tiden varit betydligt fattigare och inte alls så rik som jag minns den.
Jag är rätt säker på att jag inte hade blivit professor. Tack och lov att jag hörde som jag gjorde.
Jag är fortfarande en video. Stannar bandet och zoomar in på saker som annars bara swishar förbi. Spelar upp scenarier som leder tankarna i nya riktningar. Jag älskar det.
Jag är glad för alla de ord jag hörde (och de är många!) som satte fantasin och mitt liv i rörelse, som äktation, skattesnäll och julpust – även om de flesta nog skulle höra ekvation, skattesmäll och julmust.
En sak till är jag väldigt glad för: att Dan Bagger Sjöbäck tog sig an mig och mina öron på Karolinska sjukhuset när jag var 6 år.
Han gav aldrig upp, fanns alltid där och gör fortfarande det.
Om någon förtjänar en slipsmössa, är det Dan.