Upptäckte detta vid en promenad i skogen med min man, som är ornitolog. Han hörde en fågel och stannade för att lyssna. Jag stannade också. Vi vred våra huvuden åt helt motsatt håll.
Då förstod jag, att en av oss inte uppfattade var ljudet kom ifrån och att ”en av oss” var jag. Det var nästan overkligt.
Jag jobbade på grundskolans högstadium innan jag bytte till en gymnasieskola. Där ingick hälsokontroll för de anställda och då konstaterades det att jag behövde hörselhjälpmedel. Visst hade jag märkt att jag hörde dåligt och visst hade jag ofta behövt fråga vad som sagts. Det var både jobbigt och irriterande. Men att hörseln var så dålig att jag behövde hjälpmedel hade jag inte trott. Det blev också ett kvitto på varför jag börjat dra mig undan sociala sammanhang.
Efter en del tester visade det sig att hörseln skilde sig åt mellan höger och vänster öra. En skallröntgen behövde göras, för att utesluta sjukdomar. Jag berättade för läkaren om problemet att höra var ljudet kom ifrån och undrade om det fanns något att göra åt det. Tyvärr fanns ingen hjälp för det och vi skrattade när jag beskrev hur det kunde gå till i ett klassrum.
Tänk er en elev som ropar på mig och jag rycker ut, ivrig att hjälpa. Väl framme stirrar eleven som om jag kom från Mars. Nej, jag har inte ropat på hjälp! Tvärs över klassrummet sitter eleven som ropat och stirrar lika förvånat. Var det här något teaterspel? Eller än värre, hade de fått en virrpanna till lärare?
Om ni är bekanta med 16-åringar i ett klassrum, förstår ni att det inte var alla gånger som de skrattade åt det tokiga. Faktiskt ingen gång. Dock skrattade de långt senare när vi lärt känna varandra och kunde skoja om det.
Det jag lärde mig av detta var, att redan vid första lektionen både berätta om mitt ”hörselproblem 180 grader” och att jag hade hörapparat.
Ha det gott och hör upp!