Ändå finns det ingenting i vare sig det ena eller det andra som garanterar att det jag menar verkligen når fram. Tvärtom. Den förmågan ligger någon helt annanstans; i möjligheten att ladda ett uttryck med äkta känsla – att gestalta och förkroppsliga snarare än att bara uttrycka och beskriva.
När jag arbetar med en ny bok har jag ofta den exakta tonen inne i huvudet, men att översätta den till faktisk text är något helt annat.
Ibland längtar jag efter ett mer direkt uttryck som ligger bortanför de stränga orden; tänk att få lov att dansa fram en roman istället för att sitta still framför datorn. Vilken frihet – på så många sätt! Kanske är detta också skälet till varför jag, när jag leder konferenser, kommer på mig själv med att ofta ägna större uppmärksamhet åt teckenspråkstolken vid sidan av scenen än åt personen i talarstolen.
Eftersom det är först här – i händernas rörelser och ansiktets mimik – som orden får sin verkliga betydelse. Ja, kanske rentav för första gången fylls med just det innehåll som föreläsaren önskat uttrycka, men inte förmått inom ramen för det talade ordets begränsningar.
En gång kom jag att samtala med en dövblindtolk som berättade hur hon tolkat en hel teaterföreställning på en ung klients ryggtavla. Jag minns hur fascinerad jag blev och hur jag slogs av storheten i det hon berättade. Hur mycket det säger om vår förmåga och uppfinningsrikedom men också om vår vilja och iver att kommunicera.
I en tid av falska nyheter och ständiga hot om desinformation är detta kanske till syvende och sist vårt mest pålitliga uttryck; en annan människas fingrar som dansande rör sig över vår nakna hud.