Gästerna från Nepal gjorde bland annat studiebesök på HRF:s förbundskansli, på Specialskolemyndigheten, SPSM, och på utbildningen för skrivtolkar vid Södertörns folkhögskola.
I samband med att de var på HRF:s förbundskansli i Kista fick Auris en pratstund med Neeta Keshary och Susmita Tandukar som är ordförande för SHRUTI respektive NAHOH.
Organisationerna är ännu bara representerade i huvudstaden Kathmandu, men de arbetar för att starta lokala föreningar runt om i landet.
– Situationen är väldigt svår. Hörselnedsättning räknas inte riktigt som en funktionsnedsättning, säger Susmita Tandukar.
Ett exempel är att offentliga arbetsplatser ska ha fem procent anställda med någon funktionsnedsättning.
– Men det är hård konkurrens om jobben och för att komma ifråga för anställning krävs att man kan teckenspråk och de flesta hörselskadade kan inte teckenspråk.
Neeta Keshary poängterar att det handlar om en funktionsnedsättning som inte syns.
– Den som har en mild eller måttlig hörselnedsättning räknas som hörande.
Organisationerna har, bland annat med stöd av UH, haft flera möten med det regeringsdepartement som ansvarar för funktionshinderfrågor.
Organisationerna arbetar för att myndigheterna i Nepal ska erkänna hörselskadades behov enligt CRPD, FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Nepal har, liksom Sverige, undertecknat konventionen.
– Vi har skrivit en ”skuggrapport” till FN:s CRPD-kommitté där vi påpekar att det saknas till exempel screening för att tidigt upptäcka hörselnedsättning, skrivtolkning och utbildning som är tillgänglig, säger Neeta Keshary, ordförande för SHRUTI.
Den andra organisationen NAHOH driver en hörselklinik som får stöd huvudsakligen från Australien. Genom den får ett drygt hundratal gravt hörselskadade och hörselskadade barn hörapparater varje år.
Neeta Keshary poängterar att Nepal inte har någon utbyggd hörselvård.
– Hörapparater är dyra och för dem som har hörapparater är det också dyrt med batterier.
Hon och Susmita Tandukar är överens om att den kanske viktigaste frågan är att ändra definitionen av vilka som räknas som hörselskadade, i dag inkluderar den enbart gravt hörselskadade med en hörtröskel på 65–85 decibel.
– Vi behöver hörapparater, andra tekniska hjälpmedel och textning av tv-program för att få tillgång till information på samma villkor som hörande, säger Neeta Keshary.
– Då måste vi också göra våra röster hörda och tala om att vi finns.
En annan stor utmaning i Nepal är att försöka ändra de allmänna attityderna till hörselnedsättning och dövhet.
– Det finns mycket vidskepelse om hur hörselskador uppstår. Vi behöver öka medvetenheten om att det är viktigt att behandla öroninfektioner i tid, säger Susmita Tandakar.
Nepal
Befolkning: 30 miljoner. Storlek: 147 000 kvadratkilometer (ungefär en tredjedel av Sverige). Läge: I Himalaya mellan Indien och Kina. Statsskick: Republik sedan 2008. Var tidigare monarki, 2001 mördades större delen av kungafamiljen. Ekonomi: Ett av världens fattigaste länder, cirka 80 procent att befolkningen bor på landsbygden.
Det finns även ojämlikheter mellan kvinnor och män inom hörselskadegruppen.
– Män har högre prioritet när det gäller att få tillgång till den hörselvård som finns, säger Susmita.
– Vi lever i ett patriarkalt samhälle. Attityden är ofta att man inte behöver avancerad hörselteknik för att ta hand om barn, säger Neeta Keshary.
Neeta Keshary och Susmita Tandukar är nöjda med besöket i Sverige.
– Våra organisationer är i en lärofas och vi har fått veta mycket om bland annat textning hur den svenska organisationen arbetar.