"Man måste känna att man tar befälet"

Vi träffas på ett kafé. Martin kliver in exakt klockan elva som överenskommet. Att vara punktlig är ett av hans sätt att hantera Menières sjukdom. Han planerar sina dagar och sin tid noggrant för att undvika stress.
– Jag mår bra av att vara disciplinerad och att lägga upp hårda scheman, säger han.
Kaféet visar sig den här gången vara långt ifrån en idealisk plats. Eftersom det är näst intill fullt och ljudmiljön inte är den bästa så avslutar vi intervjun på en bänk utanför i den gråkalla marskylan.
Visserligen hörs Kungsholmens trafikljud och en stereoanläggning som spelar Yes sir I can boogie med Baccara, men det är ändå något lugnare än inne på kaféet.

Martin Fröst räknas sedan nära 20 år som en av världens främsta klarinett­solister. Han samarbetar med framstående dirigenter och orkestrar över hela världen och har spelat på de stora scenerna för klassisk musik som Royal Albert Hall i London, Carnegie Hall i New York och Sydneyoperan. Han har uppträtt i regelbundet i Berlin, Paris, Amsterdam, Wien och Zürich. Tokyo, Los Angeles och Washington har också stått på boardingkorten.
– Jag har faktiskt spelat på alla de ställen jag drömde om när jag började, säger han.
Martin Fröst är uppväxt i en musikalisk familj. Hans föräldrar spelade och hans två bröder Johan och Göran är också professionella musiker, piano respektive altviolin. Göran har också skrivit ett av Martins ”paradnummer”, Klezmer Dances.
Martin växte upp i Sollefteå och började spela fiol som sexåring. Men han bytte snart till klarinett.
– Det var genom att lyssna på Mozart jag började med klarinett. Annars var det inte så mycket blåsinstrument som förekom i hemmet.
Han började sin musikutbildning på Härnösands folkhögskola och fortsatte till Musikhögskolan i Stockholm och har även studerat i Hannover, Tyskland.
Det internationella genombrottet kom 1997 när han vann den prestigefyllda tävlingen Concours de Genève och sedan samma år tilldelades Nippon Music Awards i Japan.
Hur kom det sig att du slog igenom?
– Jag är fokuserad och ambitiös och övar mycket. Sedan har jag haft tur och fått spela med fina orkestrar och haft hjälp av kolleger som har tagit med mig på turnéer.

När Martins karriär snurrade som allra snabbast, hösten 2015, hade han över 300 resdagar per år. Då hände något som förändrade allt. Yrsel, illamående, lockkänsla i örat och tinnitus. Ett skov av Menières sjukdom.
Han hade fått sin första upplevelse av sjukdomen redan 1998.
– Det var när jag var på resa i Tunisien. Jag vaknade mitt i natten och allt bara snurrade runt, säger Martin.
Men diagnosen fick han inte förrän 2008 när nästa skov kom.
– Jag hade precis kommit hem från Japan och kände att det var likadant som det hade varit tio år tidigare. Men den här gången kom anfallen tillbaka varannan dag under någon veckas tid.
Han sökte läkare och fick diagnosen Menières sjukdom på vänster öra.
– Då fick jag inte mycket hjälp. Jag fick lite kostråd och blev tillsagd att undvika stress.
Efter att skovet gått över fick Martin tillbaka full hörsel och han fortsatte som tidigare. Det blev ännu intensivare med konserter och resor fram till hösten 2015.
– Den gången var det mer dramatiskt och under en period fick jag anfall som kunde vara i upp till sju timmar varannan dag, säger han.
Han bestämde sig då för att lägga om sitt liv. Han planerar sin tid bättre, säger nej till en del jobb, tränar mer, stressar mindre, har slutat äta kött och socker och slutat dricka alkohol.
– Jag har läst mycket om Menières sjukdom och försöker söka mina egna
vägar att hantera det. Jag fick också träffa en bra läkare som jag tycker har hjälpt mig.

Jag vaknade mitt i natten och allt bara snurrade runt.

Martin har sedan dess haft ytterligare ett par skov, men han säger att han känner sig stark och mår bra.
– Det finns förstås alltid en rädsla att hörseln inte ska komma tillbaka eftersom jag är beroende av den som musiker. Hittills har den kommit tillbaka varje gång, vilket jag är väldigt tacksam över. Jag hör minst lika bra på mitt vänstra öra som på det högra.
Han säger att han hittills har haft tur och att anfallen mest har kommit under perioder då han har varit ledig.
– Kanske har adrenalinet i samband med att jag ska uppträda skyddat mig. Jag har bara behövt ställa in två konserter. Jag har egentligen varit väldigt mycket frisk, säger han.
Men han skulle önska att man kommit längre när det gäller forskning.
– Jag tycker att man borde försöka att bättre följa upp patienterna och vilka behandlingar som fungerar.

Hur har du påverkats av menière?
– Det har gjort att jag reser mindre, gör bättre val vad jag ska ställa upp på och träffar familjen mer och det har hjälpt mig att komma över stressen att prestera.
– När man får en allvarlig sjukdom försvinner ofta andra problem. Det har till exempel hjälpt mig att hantera min scenskräck.
– Det handlar om att fokusera på det som är viktigt, leva på och att försöka njuta av den tid man har, säger han.

Martin berättar att han märker när ett skov är på väg.
– Jag brukar känna det tre dagar i förväg. Det börjar med lockkänsla för örat.
Att Martin tar det lugnare än tidigare innebär dock inte att han tar det lugnt.
Martin har så många erbjudanden om att spela att han själv har stort inflytande över sitt schema och när och var han ska spela.
– Jag gör kanske 70–80 konserter om året. Jag skulle kunna göra färre, men jag försöker planera så att det blir färre resor.

Vad gör du mer för att hantera Menières sjukdom?
– Det är lätt att bli förtvivlad när man får diagnosen och som musiker är det ju extra läskigt med en sjukdom som påverkar hörseln. Man måste känna att man är in charge, att man har en plan.
En annan viktig del i att hantera sjukdomen är träning och Martin ägnar en hel del tid åt att hålla sig i form.
– Jag är en glad motionär, men ganska ambitiös. Jag löptränar och håller på med bollsporter. Tidigare spelade jag bland annat seriespel i fotboll och basket.
En dag när Martin är hemma kan se ut ungefär så här:
– Jag går upp, mediterar, övar, löptränar, övar igen, hämtar barn, lagar mat. Jag lagar ofta mat när jag är hemma. Mycket asiatisk mat, fisk och vegetariskt.
– När jag är på resa gör jag upp hårda scheman. Jag mår bra av det. Jag försöker också att undvika flyga, säger han.

Martin är även dirigent och i höst tillträder han som chefsdirigent för Svenska Kammarorkestern i Örebro.
– Jag försöker att hitta konstnärliga utmaningar genom att skapa nya projekt tillsammans med andra.
Han har bland annat skapat föreställningarna: Dollhouse, Genesis och Retropia i samarbete med bland andra Kungliga filharmonikerna.
Dollhouse beskrivs som en fusion av musik, koreografi och ljus, Genesis undersöker musikens rötter och skapelse och i Retropia väver han samman musik och berättelser och frågar ”Vart tar musiken vägen nu?”
Han samarbetar också med ett företag som tillverkar klarinetter och har startat Martin Fröst Foundation. Stiftelsen lanserades 23 april med en välgörenhetskonsert på Konserthuset i Stockholm.
– Stiftelsen ska hjälpa unga som vill börja spela men inte har råd. Det känns roligt!