En del av Hörselskadades Riksförbund

Reportage Nummer 3 • 2020

"Linedance är en av veckans höjdpunkter"

Linedance, kan det vara något för hörselskadade? Självklart, blir svaret om man ställer frågan på Hyvis linedancekurs.
– Man glömmer bort alla tråkiga saker när man är här, säger Mayvor Gammals.

Eva Svanström, Mayvor Gammals, Christina Sylvan och Solveig Modén demonstrerar danssteg framför spegeln.

Innan coronarestriktionerna slog till på allvar hann Auris vara med på det som blev säsongens sista kursträff för Stirrup Linedancers, Hyvis linedancegrupp. Hyvis står för Hörselskadade yrkesverksamma i Stockholm och stirrup betyder stigbygel.

Linedance

  • Linedance är en dans med amerikanskt ursprung. I början dansades den till countrymusik, men numera förekommer de flesta musikstilar och det produceras många danser till topplistelåtar.
  • De dansande står i rader, därav namnet.
  • Linedance består av olika i dansbeskrivningar beskrivna i stegkombinationer som är i princip unika för varje låt. På sajten Copperknob.co.uk kan man söka på olika låtar och där finns över 100 000 olika stegkombinationer.
  • Det finns olika karaktärer av danser. I alla karaktärer är grundstegen desamma, men man dansar dem på olika sätt.

Sex karaktärer i tävlingsdans

  1. Smooth. En mjuk dansstil som ger flyt.
  2. Lilt. Karaktäriseras av studsande steg och medryckande musik.
  3. Rise & Fall. Vals.
  4. Cuban. Cha cha, rumba och mambo.
  5. Funky. Modern dans som kräver attityd.
  6. Novelty. Lustbetonad dans till anpassad musik.

När jag och fotograf Peter efter vissa besvär lyckas hitta varandra i rätt lokal i Liljeholmshallen finns fyra deltagare på plats. Ledarna Eva Svanström och Mayvor Gammals samt eleverna Christina Sylvan och Solveig Modén.Kvällens olika danser finns uppskrivna på en whiteboardtavla och den aktuella dansen markeras med en liten fjäril.

Eva pekar på ”Icebreaker” innan hon och Mayvor drar igång de första instruktionerna. De går igenom noggrant tre gånger och instruerar, ibland med hjälp av tecken; vilka steg de ska ta, när de ska stampa i golvet eller klappa händerna. Sedan börjar musiken.
– Jihaa! ropar Eva och de sätter igång.
Minerna är glada och koncentrationen är hög. Alla rör sig samordnat och flyter fram över golvet utan att komma av sig. Dansen är koreograferad till E-Types låt ”Hold your horses”, men nu används istället årets ryska bidrag till Eurovision.
De håller på i drygt tre minuter innan det är dags för en ny dans. Nu blir det något mer Irlandinspirerat som påminner om den musik som brukar användas till riverdance.
– Linedance har lånat steg av alla olika danser, från riverdance, bugg och vals till balett och foxtrot. Man kan också göra flera olika danser till samma låt och koreografer över hela världen har gjort egna förslag, säger Eva Svanström.
– Det finns inga fel, bara olika varianter.

Jag är alltid glad när jag kommer hem efter kursen

 

Efter cirka 45 minuter med danser till olika sorters musik blir det kaffepaus.
Eva Svanström arbetar på HRF:s förbundskansli och kan lite teckenspråk. Hon är själv hörande men hennes man är hörselskadad. Tillsammans med sin kusin som är hörselskadad var hon med och startade kursen genom Hyvis 2002.
– Jag började med linedance 2001. Sedan blev jag tillfrågad av Ulla Sand på HRF-distriktets kansli om jag ville starta en kurs för hörselskadade. Så jag gick om nybörjarkursen samtidigt som vi startade vår egen kurs med cirka 15 danssugna deltagare. Jättekul!
Christina Sylvan har varit med sedan 2017.
– Det är prestigelöst och trevligt här. Det är en utmaning för koordinationen och man får röra på sig, säger hon.
– Jag är alltid glad när jag kommer hem efter kursen, säger Solveig Modén som har varit med längre, i mer än tio år.
Även Mayvor Gammals har varit med länge och hon är också ledare. Hon framhåller att hon mår bra efteråt.
– När jag är här dansar jag. Då tänker jag inte på tråkiga saker – som corona.
Mayvor är gravt hörselskadad och har ett trådlöst hjälpmedel kopplat till datorn för att kunna höra musiken.
Lokalen där Stirrup Linedancers håller till är stor, rymlig och har ett golv som passar bra för dans. Men det är högt i tak och nästan inga ljuddämpande material utan bara parkettgolv, väggar och fönster så akustiken är dålig.

Linedance dansas ofta på rad.

– Jag har bett om att de ska sätta upp gardiner, men ännu har inget hänt, säger Eva Svanström.
För att deltagarna ska kunna hänga med går hon igenom varje dans genom att först prata vänd mot dem och sedan vända sig om och visa stegen.
– Jag står alltid vänd mot dem när jag pratar och använder även enklare tecken.
Hon poängterar att linedance är mycket visuellt. Hon och Mayvor brukar placera sig så att de kan hjälpas åt att ha koll på att deltagarna hänger med. Det finns även en stor väggspegel i lokalen som de ibland använder när de ska visa stegen.
– Vi har också haft helt döva deltagare. Då hade vi teckenspråkstolkar. Det var en rolig utmaning och det fungerade förvånansvärt bra. Enda utmaningen för dem var att veta när musiken var slut, säger hon med glimten i ögat.

Auris har även via e-post kontaktat de tre deltagare som inte hade möjlighet att vara med. De är eniga om att kursen är en av veckans höjdpunkter. Jeanette Englöfh har varit med i tre, fyra år.
– Det är en härlig form av motion. Du måste inte ha en partner för att dansa, alla är välkomna och det går för det mesta att dansa olika danser till samma musik, skriver hon.

Fjärilen markerar aktuell dans.

Finns det några särskilda svårigheter för hörselskadade?
– Att höra musiken och takten och höra instruktioner. Eva och Mayvor frågar ofta om vi hänger med och förstår. Det är tydliga genomgångar och de tar det också lugnt med att införa nya danser, till skillnad från andra grupper då det oftast blir ny dans varje gång.
– Jag älskar att få dansa i denna grupp, skulle gärna se fler som kommer med, skriver Jeanette Englöfh.
Ulla Robin som varit med i över 15 år håller med.
– Det är bra musik och en utmaning att lära sig turer och steg. Och så har vi fantastiska ledare!
– På grund av min hörselskada kan jag aldrig delta i ”vanliga” kurser i linedance, så jag är jätteglad att den här gruppen finns. Det är också trösterikt att vara i ett sammanhang, där alla har liknande svårigheter.

Text: Stefan Andersson Foto: Peter Knutson