Läkaren som får ta tuffa tacklingar

När Hanna Pålsson utbildade sig till läkare vågade inte alla lärare vara säkra på om hon med sin hörselnedsättning skulle klara yrket. Men med facit i hand hade de aldrig behövt oroa sig. Nu har Hanna jobbat i tre och ett halvt år och det fungerar väldigt bra.

– Alla läkare har nytta av att ta ögonkontakt med patienten och även av att fråga om. Så det beteende jag ofta måste använda mig av till vardags på grund av min hörselnedsättning passar bra även i mötet med patienterna, säger Hanna.

Hanna Pålsson är uppväxt i Malmö och bor numera i stadens ”hipsterkvarter” nära vackra Folkets park med teaterscener, lekplatser och allmän stadsodling. När Auris träffar henne är hon på tillfälligt besök i lägenheten som hon är på väg att flytta ut ur. Flytten går till sambon ett kvarter bort.

Hanna har ledigt från sitt jobb på vårdcentralen, ett jobb som hon älskar för att hon får träffa så många människor och hjälpa dem med alla möjliga besvär.

– Jag träffar allt från små bebisar med förkylningar till äldre med många sjukdomar. Jag hanterar infektioner och gör små operationer som att ta bort födelsemärken, jobbet är väldigt varierat, säger hon.

Hannas hörselnedsättning upptäcktes vid en sexårskontroll och det man såg då var att hon hade nedsatt hörsel i de högsta frekvenserna.

–Jag kollade hörseln en gång om året och varje gång hade den blivit sämre och omfattade en större del av registret. Det var inte aktuellt med hörapparat för jag hörde bra i talregistret, men jag fick träffa en hörselpedagog och lära mig läsa på läppar, säger hon.

– Min morfar var hörselskadad redan som barn och i princip döv i vuxen ålder. Han fick aldrig tillgång till teckenspråket men läste på läppar väldigt bra. Han använde skrivtolk en hel del på äldre dar. Så min mor hade ganska bra koll. Annars har ingen annan i släkten någon hörselnedsättning, berättar Hanna.

Hon gick integrerat i vanlig skola där klassrummen anpassades med akustikplattor. Lärarna instruerades att ha ögonkontakt och skriva upp saker på tavlan.

– Min mor var mån om att jag skulle ha de bästa förutsättningarna och kollade upp alla rättigheter. Hon var ofta på skolan, både i grundskolan och gymnasiet, och såg till att det gjordes anpassningar. Jag hade också kontakt med en hörselpedagog under hela skoltiden.

I tonåren försämrades Hannas hörsel ytterligare och hon testade hörapparat, men tyckte det var pinsamt att använda den och inte heller att den hjälpte eftersom fel ljud förstärktes.

– Jag hade svårt att acceptera min hörselnedsättning då den började bli påtaglig i tonåren och det var en jobbig tid, men när jag till slut åkte på en aktivitet med andra hörselskadade och sen med Unga Hörselskadade så började jag
acceptera den mycket mer.

Redan som barn var Hanna väldigt aktiv och hennes föräldrar uppmuntrade henne att testa olika sporter som ridning, voltige (volter på hästryggen), tennis, friidrott och gymnastik med boll. Att hon skulle ha ett jobb där hon satt framför en dator var otänkbart.

– Jag har alltid varit intresserad av naturkunskap och ville jobba med människor så läkaryrket passade bra.

Hannas pappa är tandläkare och en faster är läkare så yrkesvalet låg nära till hands.

Med stöd från vännerna i Unga Hörselskadade och stärkt av budskapet att alla vägar var öppna för henne sökte Hanna vid 19 års ålder en plats på läkarprogrammet.

Men så enkelt gick det inte, hon kom inte in.

– Jag hade högsta betyg i allt utom engelska, som hade varit för svårt för mig på grund av hörselnedsättningen, så betygen räckte inte, säger hon.

Men inget ont som inte har nåt gott med sig, när hon inte kom in på läkarprogrammet bestämde hon sig för att läsa teckenspråk på Västanviks folkhögskola i stället.

– Jag hade varit där på teckenspråksläger, men nu blev det ett helt år på folkhögskolan, då jag bara umgicks med teckenspråkstalande. Det var som att läsa franska i Frankrike. Nu är jag i princip flytande på teckenspråk, säger hon.

Parallellt sökte hon och kom in på läkarprogrammet i Lund med särskild prövning, där engelskabetyget korrigerades.

– Egentligen hade jag kommit in med mitt resultat på högskoleprovet även utan särskild prövning den gången, men det kändes ändå bra att jag kom in på det här sättet. Då visste de redan om min hörselnedsättning när jag började, säger hon.

Hannas teckenspråkskunskaper kom till nytta på utbildningen eftersom hon kunde ha teckenspråkstolk på en del lektioner och gruppdiskussioner.

Läkarstudierna innehåller många fackuttryck, så Hanna såg till att använda samma tre tolkar hela tiden.

– Det finns inte ens tecken för alla fackuttryck vi använder, så vi fick hitta på egna, säger hon.

Tolkarna fick även hänga med ut i sociala sammanhang.

– På nollningen till exempel, eller på större fester och middagar, då är det inte så lätt att hänga med om man inte hör.

Under utbildningen fanns det vissa funderingar kring hur Hanna skulle klara jobbet som färdig läkare. Skulle hon höra hjärtslag och blåsljud på hjärtat i stetoskopet, till exempel?

– Men den typen av ljud är väldigt låga, så jag kan höra dem. Detta har även kontrollerats av mina handledare, säger hon.

I sitt arbete har Hanna ett specialstetoskop med volymkontroll och extra bra ljud. I övrigt arbetar hon som vanligt. Hon använder tolk på kursdagar och liknande men inte på mottagningen.

– Jag brukar inte säga något till patienterna om min hörselnedsättning. Mötet är kort och blir det fokus på min hörsel tar det för mycket tid. Dessutom är jag oftast ensam med en patient och då har jag inte så svårt att uppfatta vad de säger. Det är svårare om det är en hel familj som pratar i munnen på varandra, säger hon.

Det har också hänt att Hanna haft döva patienter som blivit glada för att kunna prata teckenspråk med doktorn.

Att bli kirurg hade dock inte varit något för Hanna, då talar ju alla bakom munskydd.

– Jag kanske inte kan bli alla specialiteter inom läkaryrket, men det jag gör nu går jättebra, säger hon.

Men livet är ju inte bara jobb. Just nu arbetar Hanna 85 procent för att även kunna ägna sig åt sitt stora fritidsintresse sedan sju år – Roller Derby.

Och varför vänta med att berätta det bästa? Hannas lag är faktiskt Europamästare sedan de vann finalen i Eurocup i Manchester i påskas.

För att förstå Roller Derby fullständigt måste man nog se en match. Enkelt beskrivet handlar det om att två lag på rullskridskor kämpar mot varandra runt en bana. En i varje lag – ”jammern” – tar poäng varje gång den varvar en spelare. De andra spelarna ska inom Roller Derbyns regler hindra jammern från att ta sig fram. Hanna är jammer i sitt lag och utsätts alltså för tuffa tacklingar och stoppförsök, och hon visar både rivsår och blåmärken som hon fått på matcher. Allt detta utspelas i en miljö med hög musik och idel visslingar från domaren som ska stoppa allt för mycket brutalitet. Kanske inte en drömmiljö för personer med hörselnedsättning?

– Alla i mitt lag är medvetna om min hörselnedsättning så vi har vissa tecken för att kommunicera med varandra och vi går alltid igenom matchen innan. En bra sak med att det alltid är hög musik är att domarna har tecken för allt de vill visa. Men jag talar alltid om för dem att jag hör dåligt så de måste åka framför mig och visa tecknen.

Hennes lag heter Crime City Rollers och namnet kom till som en skämtsam kommentar till att Malmö utmålats som en ”crime city” i utländska tidningar. Numera har de en egen hall som de sköter och en stor ungdomsverksamhet med lång kö.

Hanna är ledare för juniorlaget.

– Jag tränar de äldre barnen, från tolv år, yngre barn hade varit lite svårare att hantera med min hörselnedsättning. Jag har bra pli på dem, samlar dem i grupp och pratar nära och säger att de ska räcka upp handen.

Att Hanna har viss vana av barn kommer komma väl till pass när hon nu blir sambo och bonusmamma till tre barn. Det mer ljudfyllda livet med barn fungerar än så länge bra.

– Min tjej brukar säga att jag klarar av barnens oväsen bättre än hon, för jag hör dem inte lika mycket. Och barnen har faktiskt börjat lära sig lite tecken, det är jättekul.

Hanna anlitas ibland som talare för att inspirera barn och unga med hörselnedsättning att våga satsa i livet. Hon är tacksam för att hon haft kraften att välja liv utifrån sina drömmar och att hon inte låtit sig stoppas av motgångar och hinder.

– Jag vill gärna lyfta fram att om man verkligen vill göra något så går det och man ska inte låta sig hindras av hörselnedsättningen. Det går oftast att hitta lösningar för det mesta, säger hon.