"Jag insåg att det inte fanns en perfekt lösning"

Kristoffer Salin, 34, intervjuades i Auris 2013, ett år efter att han fått sin diagnos. Då var det inte länge sedan hela hans värld hade omkullkastats i och med de kraftiga yrselanfallen, tinnitusen och hörselnedsättning som sjukdomen gav.

– När jag i efterhand läser vad jag sa i den intervjun så måste jag säga att jag mår mycket bättre i dag, säger Kristoffer.

Det jobbigaste med sjuk­domen har varit yrselattackerna som kunnat komma när som helst.

– I början var jag otroligt rädd för att attackerna skulle komma när jag var ute bland folk och jag visste inte hur länge de skulle hålla på. Men nu har jag lärt mig att jag ska gå hem och vila när jag känner så här.

– Vilar jag tillräckligt går det bort, säger han.

Länge vågade Kristoffer inte resa utomlands, av rädsla för att få anfall. Men nu står han emot rädslan.

– Jag har faktiskt rest flera gånger de senaste åren, bland annat till USA och jag har även åkt till Italien för att titta på fotboll och det har gått bra, säger han.

Hörselnedsättningen drog extra mycket energi i början av sjukdomstiden eftersom Kristoffer hela tiden hopp­ades på att han skulle hitta den ”perfekta” lösningen i ett hjälpmedel.

Men Kristoffers hörselnedsättning varierar mycket beroende på dagsform, både i intensitet och när det gäller var i tonregistret den slår.

Därför är det väldigt svårt att korrigera nedsättningen med hörapparat.

– När jag insåg att en perfekt lösning inte fanns och började acceptera hur läget är kändes det lättare, säger han.

Kristoffer är också ljudkänslig, vilket är knepigt för hörapparatbärare. Han jobbar i skolvärlden som elevassistent och till exempel i matsalen använder han aldrig hörapparat.

– Skolmiljön är kanske inte den bästa för en person med menière men det ger mig så mycket att jobba med det jag gör, att byta yrke skulle vara en för stor uppoffring, säger han.

På senare tid har han kunnat gå upp till 100 procents arbetstid igen, efter att länge ha jobbat 60 procent, vilket känns som en seger.

– Dessutom orkar jag faktiskt ofta göra saker på helgerna nu, så var det inte i början, säger han.

När Kristoffer fick diagnosen spelade han innebandy på elitnivå. Han älskade det, men fick sluta. Länge hoppades han att han skulle kunna komma tillbaka till innebandy på elitnivå, men nu har han släppt den tanken.

– Många säger att det är bra med träning när man har Menières sjukdom och visst, jag tar gärna promenader.

– Men när jag tar i ordentligt som jag gör på en innebandyträning, då börjar det snurra direkt, säger Kristoffer.

Han känner det som att hans värsta symptom försvann när han slappnade av.

– Förut funderade jag hela tiden på hur jag skulle må bättre, men nu tänker jag att om jag accepterar situationen, lyssnar på kroppen när den säger ifrån, dricker mycket vatten och äter på regelbundna tider så mår jag bättre och märker stor skillnad. Det är skönt, säger han.