Det talas ofta om lag och ordning just nu.
Då tänker jag på hälso- och sjukvårdslagen. En lag som slår fast att Sverige ska ha ”vård på lika villkor för hela befolkningen” (2 § HSL).
Men är det så? Absolut inte. Inom hörselvårdsområdet bryter olika regioner mot lagens intentioner varje dag. Vi är inte lika inför lagen.
De senaste 20 åren har politiker i en rad regioner infört den ena hörselvårdsavgiften efter den andra, utanför det ordinarie högkostnadsskyddet. Avgifter som ibland är mångdubbelt högre än för andra patientgrupper. Avgifter som i själva verket innebär en straffbeskattning av hörselskadade.
Allt fler säger att de inte har råd med hörselvård.
De utsätter oss för systematisk, negativ särbehandling. För att de kan. För att vi hörselskadade är många och betraktas som en intäktskälla. Men också på grund av fördomar och bagatellisering av vad en hörselskada innebär.
Det är inte rimligt. Vi i HRF kan aldrig acceptera att hörselskadade hamnar i skottgluggen och tvingas ta ett särskilt ansvar för regionernas ekonomi.
Vi möter allt fler som säger att de inte har råd med hörselvård. En katastrofal utveckling, som riskerar att förvärras i dessa tuffa tider.
Men det finns också viktiga ljuspunkter. I Dalarna har HRF lyckats få regionen att sänka utprovningsavgiften, så att alla som behöver hjälpmedel betalar lika. Och under valrörelsen mötte jag många politiker som höll med om att de höga och ojämlika hörselvårdsavgifterna i landet måste bort.
Det visar att vi i HRF kan lyckas i vår kamp för ett Sverige med jämlika villkor. Ett Sverige där lag och ordning gäller. Även inom hörselvården.