Det konstaterade HRF för tio år sedan i vår rapport John Wayne bor inte här. Vi kritiserade landstingens ”pickadollpolitik” när det gällde hörselvårdsavgifter. Vi hörselskadade hamnade ständigt i skottlinjen.
Ärligt talat. Det är inte bättre i dag, ett decennium senare. Snarare tvärtom.
Det har aldrig rått någon brist på kreativitet när det gäller att hitta på avgifter som utsätter oss hörselskadade för negativ särbehandling.
I Region Örebro ville politiker nyligen införa en månadsavgift som skulle ha inneburit att vi måste betala mer för hörapparaterna än vad de kostar att köpa in. Helt orimligt!
Det är rena vilda västern.
Vad ska de hitta på härnäst? Varje höst håller vi andan. För det är oftast i samband med höstens budgetarbete i regionerna som de märkligaste avgiftsidéerna dyker upp. Då sätts principer åt sidan och rätten till vård reduceras till siffror. Då läggs förslag på godtyckliga grunder, ofta stick i stäv med gällande lagar och sunt förnuft. Det är rena vilda västern.
Följden är att alltför många arbetslösa, sjukskrivna och fattigpensionärer inte har råd med hörselvård. Vill vi ha det så i Sverige?
Missförstå mig inte, vi hörselskadade kräver inte gratis vård – vi vill bara ha jämlik vård. ”Vård på lika villkor med hela befolkningen”, som det står i hälso- och sjukvårdslagen. Det är inget orimligt krav.
Det är hög tid att regering och riksdag vågar utmana sina politikerkolleger i regionerna. Det är hög tid för ett nationellt regelverk för hjälpmedel, som är lika för alla, från norr till söder. När det är på plats, då kan vi prata om jämlik vård, på riktigt.