I dag kan jag sitta på en middag hemma hos min pojkväns föräldrar utan att klara av att ta in samtalet som förs runt matbordet. Ingen ser att jag är besvärad av situationen, att jag blir mer tystlåten och tillbakadragen ju mer orden flyger fram och tillbaka över bordet. Men jag tvingas koppla bort samtalet för att hjärntröttheten inte ska släcka ner mitt huvud. 
Smällen jag fick i min sista boxningsmatch, 14 juni 2013, gav mig en hjärnblödning som höll på att kosta mitt liv och en hjärnskada jag tvingats lära mig att leva med.
Hjärntröttheten, som min ljudkänslighet är en del av, smäller till som en oannonserad höger på hakan och att leva med den gör att man lätt isolerar sig från omvärlden för att skydda sig själv.
Genom att skapa rutiner har jag undvikit att stänga in mig. Istället för att ligga kvar i sängen och tycka synd om mig för att jag har ont, har jag tvingat mig kliva upp, tvätta ansiktet, sätta på morgonkaffet – först då har jag tillåtit mig att bestämma om det är en dålig dag som kräver extra mycket vila.
Jag försöker göra saker jag vill i dag men jag måste planera noggrannare hur och när för att mitt huvud ska klara av det. Jag går till gymmet på tider när det är lite folk där, jag väljer ett kafé utan stimmig miljö.
Att skriva min bok, Alltid lite till – om att slåss för sitt liv, har varit ett steg för mig att sortera vad – och vilka – som är viktiga i mitt liv.
Att ta lärdom av mitt liv har varit en jobbig process. Men det har varit en nödvändig terapi, för att jag ska klara att ta mig an det som nu väntar. Först när jag gjort upp med min historia kommer mitt huvud att orka ta sig an framtiden.
Publicerad i Auris 7/2016