– Hörselskadan gjorde mig till författare

– Det känns som en uppenbarelse jag som hörselskadad kunnat dra nytta av min funktionsnedsättning och att den bidragit till något positivt: att göra mig till författare.

Alice Birgitta Godske föddes 1955 och växte upp i Limhamn utanför Malmö. Hon tillbringade somrarna och annan ledig tid på familjens ställe på Söderslätt där hon omgavs av bönder, fiskare och säsongsarbetare.

När Auris intervjuar henne befinner hon sig på Gotland, i familjens hus på landet nära Klintehamn. Väderprognosen har aviserat snöstorm under eftermiddagen så hon har fyllt på förråden och behöver inte ge sig ut i ovädret. Hon och hennes man tillbringar mycket tid här, en kontrast till lägenheten på Södermalm i Stockholm som är den permanenta adressen.

Miljön vid Klintehamn påminner om Söderslätt i Skåne, trakten som hon skildrar i Jorden under oss. Närheten till havet och det öppna landskapet utan skydd för blåsten sätter prägel på allt som lever där. Det är historierna från Söderslätt som varit hennes inspiration i skrivandet. De vuxnas samtal som hon tyckte var så spännande att lyssna på och som hon tog in med alla sinnen.

Hörselnedsättning finns i släkten, hos Alice Birgitta upptäcktes den under de första skolåren, innan dess hade ingen märkt att hon hörde dåligt.

Hur påverkade detta dig?

– Jag utvecklade andra strategier för att förstå och kommunicera. Jag höll mig väldigt nära de som berättade, avläste och iakttog. Det som hände omkring mig blev ännu viktigare för att jag inte hörde lika bra som andra.

Hur reagerade de vuxna?

– De tyckte jag var konstig. De förstod inte var jag fick allting ifrån. Hur kom det sig att jag förstod mer? Hur kan du vara så säker på det? sa de. För att jag förstod annat, deras vuxensaker ibland. Jag stannade som barn kvar vid bordet när de vuxna berättade i stället för att springa iväg och leka.

Vid en middag hör jag bara den som sitter närmast

I tidiga tonåren fick hon hörapparater men hon använde dem inte. Det var först i vuxenlivet som hon insåg att hon behöver dem och att de hjälper henne.

– Jag skulle inte klara mig utan hörapparater, de maskerar dessutom min tinnitus. Fast jag önskar att andra förstod att hörapparater inte gör mig fullt hörande, jag behöver ändå se den som pratar och behöver ha bra ljudmiljö, utan buller och sorl. Vid en middag hör jag bara den som sitter närmast.

Författare är en ny titel för Alice Birgitta Godske som inledde sin yrkesbana som fotograf efter examen på Fotohögskolan i Göteborg.

– Jag hade främst uppdrag på teatrar och på företag. Allra mest tyckte jag om att göra porträtt. Jag visade lika stor respekt oavsett vem jag mötte, direktör såväl som vaktmästare, och hade alltid ögonkontakt. Det gjorde dem trygga framför kameran.

– Som fotograf lärde jag mig att välja ut det viktigaste ur ett stort material, man kunde ha hundratals bilder där en eller två skulle användas. Detta har jag nytta av i mitt skrivande när en stor mängd utkast och fakta ska kokas ner till några rader.

Hon har fortfarande ett starkt intresse för bild.

– Jag fotograferar så gott som varje dag.

Efter några år som fotograf ville hon prova på något annat och utbildade sig till Montessorilärare för låg- och mellanstadiet.

– Att förmedla kunskap ger mig glädje. Man får följa barnen och se dem utvecklas, det är det bästa jobb man kan ha. Jag skulle inte kunna jobba på kontor med vuxna.

Skolmiljö kan vara ett problem om man har nedsatt hörsel, hur löste du det?

– Montessoripedagogiken med mycket självständigt arbete och en lugn miljö fungerade bra. Jag hade egna hjälpmedel och det fanns även hjälpmedel till hörselskadade elever och det gynnade alla.

Genom åren har hon haft en hel del kontakt med hörselvården i Stockholm.

– I början började jag gråta direkt när jag kom in på mottagningen. Bara för att det fanns någon som förstod! Jag hade mycket att bearbeta och ta itu med och fick gå en rehabiliteringskurs tillsammans med andra hörselskadade. Det var bland det bästa jag gjort. Vi pratade och lyssnade, grät och skrattade tillsammans. Det stärkte oss.

För några år sedan märkte Alice Birgitta att hon hörde sämre. Orken sjönk, hon blev hjärntrött och hade svårt att koncentrera sig.

– Jag hade energi fram till klockan 12 och sen var den slut. Enkla uppgifter blev jobbiga och ibland omöjliga. Jag hängde inte med när folk pratade.

Hörselmätningar visade inte någon påtaglig försämring. Sjukskrivning var på tal men hon ville inte det. I stället gjordes en del anpassningar på hennes jobb och efter ett tag minskade tröttheten och hon mådde bättre.

En av insatserna var att inte sitta med eleverna i skolmatsalen.

– Jag hade gjort det i alla år men nu gick det inte längre. Man måste vara rädd om sig. Jag fick mycket stöd från hörselvården under den här tiden, och det är jag tacksam för.

Om bemötandet och hjälpen inom hörselvården har hon bara positivt att säga. Hon lovordar alla personalkategorier; audionomer, pedagoger, läkare, ingenjörer. Hos dem slappnade hon av, kände sig förstådd och omhändertagen.

På ledig tid hade hon börjat skriva.

– Det handlade om människor och öden som berört mig. Jag tänkte på all humor och allt kiv därute på gårdarna på Söderslätt, och jag kände att varje människa har en unik historia – som jag ville berätta. Kanske för att jag var ”den halvdöva”, jag ville visa vad jag hade förstått tack vare det. Varje funktionsnedsättning kan ha en plussida, som man måste upptäcka.

Först var skrivandet bara en fritidssyssla, men det blev snabbt en viktig del i Alice Birgitta Godskes liv.

– Det frigjorde krafter inom mig, jag förstod mer och mer för varje mening jag skrev. Men jag hade svårt att avsluta. Jag skrev bara mer och mer.

När hon bestämt sig för det skulle bli en bok ville hon lära sig mer om hur man lägger upp arbetet.

– När man börjar med något nytt är det bra med kritiska ögon direkt, så jag gick en kort skrivarkurs på kvällstid. Det var nyttigt och inspirerande. Jag blev förvånad över hur lätt jag hittade orden.

Hon hade memorerat samtalen och nu behövde hon kolla upp en massa detaljer och fakta, till exempel årtal, orternas historia, var det fanns affärer och skolor, vilka verksamheter som fanns i trakten och även lära sig mer om den politiska situationen i Sverige under mitten av 1900-talet.

Läsare som har egna minnen från den här tiden kan känna igen miljöerna och de som inte var födda då kan nog se paralleller till äldre släktingars berättelser.

Överallt i världen finns dessa hemmasöner och hemmadöttrar.

Personerna i boken har inte funnits i verkligheten men har likheter med de som Alice Birgitta mötte eller hörde berättas om under uppväxten. Deras liv var ofta slitsamt och torftigt. Samhället förändrades snabbt, människor lämnade landsbygden för jobb och utbildning på större orter. Stadsborna byggde stugor vid de långsträckta stränderna på sydkusten, dit de åkte på semestrar och ledighet för att koppla av.

– Men körde man några mil in i landet var det som att åka 30 år tillbaka i tiden. Jag tänkte mycket på vad det var som fick människor att stanna kvar, trots att de kunde ta bussen till Malmö eller Trelleborg där det fanns helt andra möjligheter.

Jorden under oss hade kunnat utspela sig var som helst i Sverige, det har Alice Birgitta förstått.

– Läsare har sagt ”det här hade kunnat vara Dalarna” eller ”precis så vad det på Gotland”.

– Min förläggare förhandlar om att boken ska komma ut i Serbien. Överallt i världen finns dessa hemmasöner och hemmadöttrar. Starka öden, säger hon.

Kom det fram något som under researchen som du inte kände till?

– Ja religionens betydelse förvånade mig. Kyrkan hade stort inflytande på samhället och människors liv.

Hon säger att förlagen Spleen Nordic hela tiden uppmuntrat henne. Man har satt flera deadlines.

– Jag var inte så bra på att hålla dem. Det är så mycket man vill säga.

Hur lyckades det till slut?

– Det avgörande var steget mot prosalyrik, att låta ett fåtal rader få den luft omkring sig som de behöver.

Det blev täta kontakter med redaktören och formgivaren och till slut var boken färdig. Nästan 500 sidor inklusive personförteckning, register, bilder, geografisk beskrivning och text av redaktören. Sidorna är luftiga och några består endast av ett fåtal meningar med poetisk klang.

Boken har bara varit ute sedan oktober, men Birgitta har redan haft flera uppläsningar och fått positiva reaktioner.

– Litteraturprofessorn Arne Melberg skrev ”Den gör livets prosa till poesi!” och kallade den ”en nyskapande roman”, berättar hon.

Hur känns det att bli klar med något som man ägnat så mycket tid åt?

– Jag är så glad! Jag möter hela tiden människor som säger att de tycker väldigt mycket om den. Nu lever romanen sitt eget liv.

Hon vill skicka med en mening till Auris läsare att fundera på: ”Att minnas en annan människa som ett avtryck i nyfallen snö.

Stilla, enkelt, du var den rätta.”