– Hörseln får inte hindra mig

Kevin Holmén tillhör egentligen Elfsborgs A-lag men är sedan början av sommaren utlånad till Skövde AIK som spelar i superettan, den näst högsta serien i svensk fotboll.

Att spela fotboll på elitnivå är tufft och att göra det med en grav hörselskada är högst ovanligt, troligtvis är Kevin unik i detta sammanhang. Han är helt beroende av hörhjälpmedel och läppavläsning för att kunna höra, men kanske är detta förklaringen till en av hans främsta styrkor på planen; blicken för spelet.

– Jag måste ha koll på allt och tänka i förväg på vad som kan hända, säger han till Auris.

Två dagar innan intervjun förlorade Skövde mot Västerås. Kevin grämer sig över förlusten men den gör honom också extra motiverad inför kommande vecka träning och match (där det blev seger mot Eskilstuna med 4-0). En dags återhämtning är vad han behöver och sen är han redo att snöra på sig fotbollsskorna igen.

Många fotbollsskor har slitits ut genom åren, och även många hörapparater och flera baha, benförankrade hörapparater. Kevin har dribblat fram genom otaliga operationer och vårdbesök utan att tappa bollkontakten en endaste gång. Han är till synes obrydd om sin hörselskada.

– Jag tänker att den inte får hindra mig från det jag vill göra. Jag presterar på planen och då behöver jag inte höra allt, säger han och ler stort.

Kevin föddes utan ytteröra och hörselgång på höger sida. Innerörat var oskadat men eftersom ljudsignalerna inte kom fram så hjälpte det inte. Han hade nedsatt hörsel på vänster öra och vid tre års ålder fick han därför hörapparat.

Men det som tidigt utmärkte Kevin var inte hans annorlunda hörsel utan hans enorma energi och sociala förmåga. Det var full fart hela tiden, hans unga föräldrar fick inte en lugn stund. Hög volym var det också, alla pratade högt så att Kevin skulle höra.

Föräldrarna höll på med fotboll, liksom väldigt många andra i släkten, så det var naturligt att lägga en boll framför fötterna på Kevin så fort han kunde stå upp. Och sedan dess är det hans normalstatus, Kevin plus boll.

Familjen bodde i Annelund, ett mindre samhälle i Västergötland, och det blev många turer till hörselvården i Borås och även till specialister i Göteborg. Kevin har haft turen att ha samma läkare i Borås under alla år, han har samma än idag.

När han var tre år fick han hörapparat till vänsterörat och till det outvecklade högerörat fick han ett så kallat softband. Ett softband ser ut som ett pannband och fungerar som benledning på barn som är för små för att bli opererade, på personer som väntar på operation eller som vill prova om benledning fungerar.

Först vid cirka fyra års ålder har benet i skallen blivit så hårt att det går att göra baha-operation. Baha är förkortning för Bone Ancored Hearing Aid, benförankrad hörapparat (se faktaruta). Det består av ett titaninplantat som sätts fast i skallbenet. På titan-inplantatet monteras en distans som går genom huden. På den utstickande delen av distansen fästs en hörapparat/processor.

Processorn fångar upp ljudet som via vibration fortplantar sig i skallbenet in till innerörat som skickar signalerna till hjärnan. På så vis spelar det ingen roll att mellanöra eller ytteröra saknas.

Baha blev ett ljudmässigt lyft för Kevin, men hans aktiva livsstil har gjort att det behövts opereras om ett par gånger.

Vid sex års ålder upptäcktes att han även hade invärtes gomspalt. Det var talpedagogen som fattade misstankar eftersom ljud läckte ut genom näsan. Även det åtgärdades med ett ingrepp.

När han var elva år var det dags för en större operation. Då fick han ett konstgjort ytteröra. Det är gjort av brosk som tagits från hans revben och hud från låret.

Det var ett stort och tidskrävande ingrepp och Kevin låg på sjukhus en vecka. När han kom hem med bandage om huvudet ville han direkt ut och spela fotboll.

När föräldrarna i samband med Kevins 20-årsdag skulle göra en sammanfattning av händelser under uppväxtåren så kom de fram till att han genomgått fler än tio operationer. Själv tänker Kevin inte så mycket på det, hans fokus har hela tiden varit på fotbollen och redan när han var barn behövde operationer planeras efter fotbollssäsongen.

– Det har hänt att folk har ifrågasatt min fotbollssatsning med tanke på hörselskadan men då vill jag visa dem hur bra jag är på planen, säger Kevin.

Han vill att alla unga hörselskadade ska våga följa sina drömmar och inte låta sig stoppas av andras förutfattade meningar om vad som är möjligt eller ej.

– Gör det du vill, du kan lyckas med allt, är hans uppmaning.

Föräldrarna som alltså själva spelade fotboll var förundrade över att Kevin redan som barn utvecklade en god blick för spelet. De informerade tränare och andra inblandade om vad de behövde tänka på. Mamma Angelica Holmén säger att de inte var mer oroliga för Kevin än andra föräldrar är för sina barn, men att de var uppmärksamma och redo att gripa in om de märkte att något inte fungerade. Hon är nöjd med det stöd som familjen fått från barnhörselvården i Borås och att de också har fördel av att ha en stor släkt och många vänner omkring sig – det finns alltid någon som kan hjälpa till om det behövs, alltid någon att prata med.

När Kevin spelar och tränar har han inte processorn på eftersom den skulle kunna trilla av eller bli skadat. Han sätter i stället ett litet gummilock längst ut på distansen som skydd.

– Jag är van vid att ha det så och hör tillräckligt med bara hörapparaten på vänster öra. Alla känner mig och vet hur jag hör så det är inga problem, säger han.

Två gånger har implantatet lossnat och då har han behövt bli opererad igen. Det är förstås inte roligt och han vill undvika fler ingrepp.

Är det många som frågar vad det är du har på huvudet?

– Väldigt sällan. Jag hade nästan önskat att fler frågade, säger han.

Ingen reagerar på en liten grej bakom örat.

Kevins obekymrade inställning till hörseln och hans positiva energi gör också att få tänker på att han har en så pass grav nedsättning, tror hans mamma. Hon berättar att Kevin alltid varit utåtriktad och social och att han gillade att ha folk omkring sig. Han började prata tidigt och såg till att göra sig förstådd även om en del bokstäver föll bort – s och r var svåra.

Vid något tillfälle fick familjen också bekanta sig med teckenspråk. Kevin visar sitt persontecken ”K”.

– Det är det enda jag minns, säger han.

Det fanns teleslinga och mikrofon i klassrummet på låg- och mellanstadiet. I högstadiet hade han inga andra hjälpmedel än hörapparat och baha. Gymnasiet hoppade han av efter en månad.

– Jag ville satsa på fotbollen. Skolan har aldrig riktigt varit min grej. Jag tog några extrajobb, bland annat på en snickerifirma och på en däckfirma, tills jag kunde försörja mig på fotbollen.

Han spelade då i Elfsborg, en klubb han kom till som 14-åring. Tidigare i texten nämndes att flera i släkten var fotbollsspelare, två av dessa är Kevins farbröder Samuel och Sebastian Holmén, framgångsrika i Sverige och utomlands. Samuel spelade i landslaget och var proffs i Turkiet under flera år och inspirerade sin brorson.

– Vi åkte med familjen till Turkiet för att kolla på hans matcher, det var det bästa jag visste.

Liksom sina farbröder gick Kevin från Annelunds IF till IF Elfsborg. Och kanske blir det ett europeiskt lag framöver, det är i alla fall Kevins förhoppning.

– Helst i England, säger han.

Vad är din främsta styrka som fotbollsspelare?

– Jag är arbetsvillig och uthållig, tröttnar aldrig. Bra på att ta bollen från motståndarna.

Svaghet?

– Att nicka är jag inte bra på, säger han efter en stunds fundering.

I november när fotbollssäsongen i Sverige är slut blir det semester. Då ska han tillsammans med några kompisar åka till Toulouse i Frankrike och hälsa på en kompis som är proffs där. Därefter ska han åka till London med flickvännen.

Flickvännen, sedan en tid även sambo, är inte alls fotbollsintresserad så Londonresan kan få ett annat innehåll än besök på arenor.

– Det är nog bra att hon har andra intressen för det hade kanske blivit för mycket fotboll annars, säger Kevin och skrattar.

Vad har du själv för intressen utöver fotboll?

Kevin behöver inte fundera innan han med ett brett leende svarar:

– Sport!