Hörapparater ger mer energi för politiken

Hon har en tung post i Stockholmspolitiken. Tung i flera bemärkelser: hög arbetsbelastning, frågor inom områden som direkt berör många människor. Miljöpartiets Åsa Lindhagen är socialborgarråd med ansvar för socialnämnden, överförmyndarnämnden, stadsdelsnämndernas individ- och familjeomsorg, stöd till personer med funktionsnedsättning med mera. Hennes kalender är fulltecknad nästan ner på minutnivå, men hon ställer utan tvekan upp i en intervju om sin hörselnedsättning.

Hörselnedsättningen konstaterades redan när hon var fyra år vid en kontroll på barnavårdscentralen. Hon minns en hörselkontroll under uppväxten.

– Mamma stod bredvid och jag satt med lurar och skulle trycka på en knapp om jag hörde en ton. Mamma undrade varför jag inte tryckte.

Jag sa ganska ofta ”va” och det hände att andra frågade om jag hörde dåligt.

Läkarna kan inte säga säkert vad som orsakat nedsättningen, det finns inga hörselproblem i släkten. Det är inte mer än fem år sedan hon skaffade sina första hörapparater.

– Jag blev förvånad över att jag vande mig så snabbt vid dem. Audionomen hade sagt att det kunde ta tid och att man kunde bli trött av alla nya ljud, men för mig gick det på en timme. Jag blev snarare piggare och fick mer energi när jag började använda dem. Visst reagerar jag på prassel med papper och liknande, men det stör mig inte, säger hon och ger exempel genom att plocka med en tjock papperlunta på bordet.

– Det var egentligen först när jag skaffade hörapparater som det gick upp för mig hur dåligt jag hör, berättar Åsa Lindhagen.

Varför dröjde det så länge innan du skaffade hörapparater?

– Jag låg på gränsen till att det behövdes, förklarar hon. Jag klarade mig bra ändå och det var sällan jag tänkte på hörselnedsättningen. Jag ville nog inte heller belasta sjukvården när det inte var något problem. Fast jag sa ganska ofta ”va” och det hände att andra frågade om jag hörde dåligt.

Åsa Lindhagen fick en känsla för hur många gånger man kunde säga ”va” utan att störa det sociala samspelet.

– Tre gånger är för mycket. Efter två gånger får man ta en annan strategi, säger hon.

Sådana strategier känner de flesta av Auris läsare igen: Låtsas som man hört, nicka eller skaka på huvudet, kolla in andras reaktioner, kanske skratta med, ställa följdfrågor, koppla ihop ledtrådar, i efterhand fråga vad det var som sades. Eller strunta i det, om det bara var småprat.

Det var alltså inte för att hon ville dölja sin hörselnedsättning som hon inte skaffade hörapparater, hon har inga problem med att visa upp dem. ”Jag hör inte så bra,” kunde hon säga för att informera sin omgivning när det behövdes. Men det tog på krafterna.

– När jag skaffade hörapparater fick jag plötsligt mer energi och blev mindre trött. Det hade varit ansträngande att pussla ihop det man uppfattar till ett sammanhang.

Hon kan inte riktigt återge hur hörselkurvan ser ut. Däremot vet hon att den inte förändrats nämnvärt sedan hon var barn. I de flesta situationer hör hon, men om rösterna sänks blir det svårt. Viskningar är hopplöst.

– En kollega viskade på ett möte ganska nyligen. Jag sa att jag inte hör och då skickade han ett meddelande på mobilen i stället. Men lite senare så viskade han igen, säger hon.

Nästa gång hoppas jag på både streaming och uppladdningsbart.

Vi gör intervjun på Åsa Lindhagens kontor i Stockholms stadshus. Trots enorm takhöjd och stora fönster är ljudmiljön god. Utanför ligger Riddarfjärden, så trots läget mitt i centrum når trafikbruset inte in hit.

Med tanke på det intensiva arbetsschemat hon har, så är hon glad att det finns en av landstinget auktoriserad audionommottagning rakt över gatan. Om något krånglar med hörapparaterna är det snabbt fixat. Hon är inne på andra paret nu, bytte så sent som i höstas, och är väldigt nöjd.

– De har streaming till mobilen. Det är så bra! Jag pratar ofta i telefon och ibland får jag förklara för folk omkring mig att jag får ljudet i hörapparaterna för det ser ut som jag pratar rakt ut i luften, säger hon och skrattar.

Det är också via mobilen hon tar del av nyheter eftersom hon aldrig tittar på tv, hon har inte ens någon. Då är det också praktiskt med att ljudet går rakt in i hörapparaterna.

En annan sak som hon uppskattar med de nya apparaterna är att domen (den lilla insatsen i hörselgången) sitter ordentligt fast i slangen. Med hörapparaterna som hon hade tidigare hände det vid flera tillfällen att domen lossnade och fastnade i örat. Då behövde hon gå till vårdcentralen och få den utplockad.

– Det var irriterande och även obehagligt. Jag har heller inte tid att springa till vårdcentralen och plocka ut grejer ur öronen. Dessutom kändes det fel att slösa sjukvårdens resurser på sådant. Men jag kunde inte få ut dem på något annat sätt och de kunde ju inte sitta kvar där. Det är skönt att slippa det bekymret, tycker hon.

Det enda som hon inte är nöjd med är att apparaterna inte har uppladdningsbara batterier. Engångsbatterier vill hon undvika, men fick den här gången acceptera att om hon ville ha laddningsbart så fanns det bara på modeller utan streaming.

– Men nästa gång hoppas jag på både streaming och uppladdningsbart!

I det stora hela är hon alltså nöjd med både apparaterna och med hjälpen hon fick på audionommottagningen. Att den inte är knuten till någon tillverkare är ett krav, säger Åsa Lindhagen. Hon har följt debatten om försäljning som gynnar mottagningens ägare.

Upp till 20-års ålder fick hon kallelser till hörselvården, och efter det så blev hon utskriven och skulle själv komma ihåg att kolla hörseln. Det blev rätt glest med kontrollerna. Men för fem år sedan tyckte hon att det var dags att undersöka om det hänt något.

– Jag gick till en vanlig öron-, näsa-, halsläkare och hörseln hade inte förändrats nämnvärt. men han föreslog ändå att jag skulle prova hörapparater. Den tekniska utvecklingen har gått framåt enormt sedan jag var barn och idag kan man ställa in apparaterna betydligt bättre. På 1970-talet var de inte ens digitala.

– Kanske var det ändå meningen att jag skulle vänta med att skaffa dem. Jag kanske hade fått en helt annan upplevelse om jag fått hörapparater när jag var barn. Bara en sådan sak som att man idag kan reglera dem med en app är fantastiskt.

Nästa utmaning är att lära sig använda telespolen. Det har inte blivit av än, trots att hon tycker att det kan vara svårt att höra i kommunfullmäktige på grund av dålig akustik. Men när Auris berättar hur det fungerar så blir hon motiverad att testa.

– Det blir alltså lika bra som när jag får ljudet från mobilen in i hörapparaterna? Måste den som pratar ha en mikrofon? frågan hon.

Åsa Lindhagen har en del kvar att upptäcka och hennes audionom har en del kvar att lära ut.

Skrivtolkning är hon däremot bekant med, även om hon inte beställt det för egen del. Varje år delar hon ut S:t Julianpriset, som är Stockholms stads belöning för insatser som inkluderar människor med funktionsnedsättning och vid prisceremonin finns förstås både skrivtolkar och teckenspråkstolkar.

Tycker du att det kan vara en fördel att du själv har en hörselnedsättning när du arbetar med funktionshinderfrågor?

– Kanske har jag en bättre förståelse för att människor är olika och har helt olika behov, säger hon efter att ha funderat på frågan ett ögonblick.

Hon förstår vilka problem det blir för nyanlända som ska etablera sig i ett helt nytt land och sätta sig in i samhället och språket – och som kanske dessutom har en hörselskada, vilket är vanligt.

– De har inte hört ett ord svenska tidigare och har inga hjälpmedel. De är väldigt utsatta. Det är en grundläggande rättighet att förstå de beslut som tas om ens framtid, att man hör vad som sägs i kontakter med bland annat myndigheter.

Hon minns hur hon själv kunde ha svårt att uppfatta vad som sades när hon som 17-åring åkte till USA som utbytesstudent.

– Och då var engelska ändå inte nytt för mig. Det var väldigt välbekant eftersom vi har det runt oss hela tiden. Därför var det överraskande att jag kunde ha svårt att uppfatta vad som sades. Det är inte alls lika lätt att pussla ihop fragment till ett sammanhang på ett främmande språk.

Hörselnedsättningen stoppar henne inte från att göra det hon vill.

– Nej, jag undviker ingenting. När det uppstår situationer där det är svårt att höra så säger jag oftast till.

I höstens val kandiderar hon både till kommunfullmäktige i Stockholm och till riksdagen. Hon tycker att de fyra åren som gått varit bra och att många av de mål som sattes har uppnåtts. Hon vill gärna fortsätta som heltidspolitiker, men kan inte säga hur länge.

– Man får ta fyra år i taget, det är väljarna som bestämmer.

Åsa Lindhagen är Miljöpartiets tredjenamn till kommunfullmäktige i Stockholms stad (sexton mandat idag) och partiets femtenamn till riksdagen från Stockholms stad (fyra mandat idag).

I bagaget har hon en civilingenjörsexamen från Tekniska Högskolan i Linköping, där hon läste industriell ekonomi, och hon har tidigare arbetat som managementkonsult.

– Jag har stor nytta av den erfarenheten i arbetet som politiker. Det är lite samma tänk och lika högt tempo. Det handlar om att förstå vad som är ett problem, komma med en lösning som ger effekt och nytta, och lägga fokus på att det ska bli ett resultat. Som konsult är det kunden som ska räddas.