Hon vill krossa myter om hörselskadade

Politiker, marknadsansvarig, journalist – Charlotte Engblom har kryssat fram i kommunikationsflödet i sina olika yrkesroller. Ibland har det varit enkelt och ibland har det krävts lite extra finurlighet för att lösa hörsel­situationen.
När hon 2018 blev ordförande för kulturnämnden i Ängelholm anlitade hon till exempel en sångpedagog för glädjen att sjunga tillsammans och som dessutom lärde ledamöterna att tala kraftfullt och tydligt. Låta rösten fylla rummet. Sedan dess pratar kollegerna så att Charlotte hör.
– Det var väldigt uppskattat och lärorikt. Fler borde ta lektioner av en sångpedagog, säger hon och skrattar. Charlotte Engblom, 67, är Liberalernas gruppledare i Ängelholm och ordförande i nämnden för kultur, idrott och fritid. Dagarna är fulla av möten och kommunikation med många olika människor, men trots det tänker Charlotte sällan på att hon har en hörselnedsättning. Den har alltid funnits där och hon är van att avläsa, fråga om och vara väl förberedd inför möten.

Men det finns något som hon aldrig kommer att vänja sig vid, nämligen de förutfattade meningar som hon ofta stöter på.
– Sådant gör mig topp tunnor rasande, rent ut sagt!
Det är svårt att tänka sig Charlotte Engblom arg, hon är på ett strålande humör under samtalet med Auris, på distans via Teams kan tilläggas. Men det är faktiskt hennes missnöje som föranledde intervjun. Charlotte skrev en vass replik på en debattartikel i Dagens Samhälle där hon kritiserade ett antal experter och professorer för generaliseringar om hörselskadade. Charlotte Engblom reagerade på att dessa auktoriteter sorterade in alla hörselskadade i ett och samma fack. Att en hörselskada automatiskt leder till sociala problem, svårigheter i skola och arbete och därmed lägre livskvalitet.
Hon har mött den typen av påståenden hela livet och de gör henne arg.

Så hon satte sig vid datorn och skrev:
”Det som upprör mig är att de experter och professorer som undertecknat artikeln fortsätter att spä på fördomarna om nedsatt hörsel och kognitiva problem på samma sätt som för 50 år sedan”.
Hon skriver att hennes egen hörselskada inte påverkat vare sig skolgång, karriär, socialt liv eller livskvalitet negativt.
”Avslutningvis vill jag ge ett råd till alla er som jobbar med att hjälpa alla oss med hörselnedsättningar. Se till våra individuella möjligheter. Men utgå inte från att vi alla måste bli hörande, på det sätt ni själva haft möjlighet att göra i hela livet!”
Efteråt möttes hon av positiva reaktioner.
– Dagens Samhälle har stor spridning och många politikerkolleger läser den. Det är viktigt att förstå att en hörselnedsättning är olika för alla. Jag hör på mitt sätt, säger Charlotte.

Fler borde ta lektioner av en sångpedagog.

Vi backar bandet tillbaka till början. Charlotte är född med hörselskadan, hon vet inte säkert hur den uppkommit men en trolig anledning är att hennes mamma hade röda hund-virus under graviditeten.
– Det var inte förrän jag började skolan som det upptäcktes att jag hör dåligt. På den tiden skulle barn med funktionsnedsättning sättas i specialskola, men min mamma vägrade. ”Aldrig i livet”, sa hon. Hon såg att jag mådde bra och utvecklades som jag skulle. Jag var ett pratsamt barn, älskade musik, jag läste böcker och kunde skriva redan innan jag började skolan och hade många kompisar så hon kämpade hårt mot myndigheterna för att jag skulle gå i vanlig skola hemma i Växjö. Jag är innerligt glad för det beslutet.
Försök med hörapparater misslyckades.
– Jag fick testa men de hjälpte inte alls. Jag fick bara ont i huvudet.
Något som hon däremot hade nytta av var en talpedagog som hon gick till för att lära sig säga och urskilja en del ljud som hon inte kunde höra, s-och sch-ljud bland annat.
– Och så tränade vi avläsning och det har jag haft så stor nytta av hela livet.
Charlotte hade ingen anpassning i skolan, vare sig gällande akustik eller ljudförstärkning, men såg till att alltid sitta långt fram för att höra läraren bättre.
– Enda gången det inte fungerade var när läraren gick runt i salen samtidigt som han läste högt ur en bok. Jag vet inte varför man gjorde så men det var något som regelbundet återkom i undervisningen. Då fick jag försöka vrida mig runt för att försöka höra samtidigt som man skulle skriva ner det läraren sa, minns hon.
Skolan gick bra och Charlotte ville komma in på Journalisthögskolan.
– Jag var inne på att bli journalist tidigt. Båda mina föräldrar jobbade på Smålands-Posten, mamma som korrekturläsare och pappa som tekniskt ansvarig, så redaktionen var en hemtam miljö.
Men att komma in på utbildningen var inte lätt.
– Det krävdes dubbla intagningsprov och det var 1 800 sökande till skolorna i Stockholm och Göteborg det året. 120 kom in.
Charlotte lyckades bra med proven och flyttade till Göteborg. Det var i början av 1970-talet och hon kände att hon hamnat helt rätt.
– Jag älskade att skriva och nu fick jag göra det hela dagarna. Livet lekte!

Efter utbildningen hamnade hon i Malmö, på en veckotidning.
– Jag trivdes inte där och funderade på om journalist var det rätta jobbet för mig. Så jag började plugga juridik i Lund.
Lusten till skrivandet kom tillbaka och Charlotte avslutade juridikstudierna för att jobba som journalist på dagstidningar i Skåne, först Kristianstadsbladet, Skånska Dagbladet och sedan Sydsvenskan.
– Jag började på Sydsvenskan som vikarie på reklamateljén och fick sedan fast anställning.
Efter en tid dök nya möjligheter upp. Sydsvenskan skulle inrätta en ny tjänst som marknadschef och efter ett tag flyttade Charlotte från ateljén till att bli marknadsassistent, och senare PR-chef på den nya marknadsavdelningen. I denna roll fick hon utlopp för sina främsta intressen; skrivande, service, resor och kultur.
– Jag ordnade konserter, utställningar, tävlingar, resor och idrottsevenemang, förhandlade fram förmåner för läsarna. Det här var dagstidningarnas storhetstid, det fanns pengar och möjligheter. Jag är glad att jag fått uppleva det.
Vid 36-års ålder blev hon gravid, maken hade fått jobb som redaktionschef på Nordvästra Skånes Tidningar och paret flyttade till Ängelholm.
– Vi tänkte att det var för en kort tid men nu har vi bott här i 31 år, säger hon och skrattar.

Att som nybliven förälder pendla mellan Malmö och Ängelholm var inte lockande så Charlotte startade egen verksamhet där hon jobbade med olika projekt. Bland annat var hon pressansvarig för TT-Line, jubileumsgeneral för Sydsvenskans 150-årsfirande och satt i ledningsgruppen för bomässan H99 som marknads- och pressansvarig i Helsingborg.
2002 blev Charlotte marknadschef på Helsingborgs Stadsteater.
– Där var det full fart hela tiden. Göran Stangertz var en inspirerande teaterchef och han kunde ringa när som helst på dygnet.
På det jobbet fick hon även en inblick i tillgänglighetsfrågor. Textdisplayer hade börjat användas på Stockholms Stadsteater och i Helsingborg undersökte man olika lösningar.
– Det som fungerade bra och som var uppskattat var de mottagare som man kunde låna under besöket för att få ljudet antingen i lurar eller i hörapparaterna, minns hon.

När jag lyssnar så är jag koncentrerad för att inte missa något.

Hon slutade på teatern 2005 och tog en time-out.
– Jag ville försöka skriva en roman. Inte för att publicera, utan bara för att se om jag faktiskt kunde och de enda som läst den är mina närmaste. Det var en fantastisk upplevelse och kanske blir det en ny roman någon gång i framtiden. Att sitta helt koncentrerad och känna hur personerna i boken får liv och egna röster var en helt annan upplevelse än när man gör intervjuer eller skriver andra texter.
Vid sidan av jobbet kände Charlotte att hon ville kunna påverka mer och 2009 tog hon kontakt med Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) i kommunen och sa att hon ville engagera sig. I valet följande år blev hon invald som förste vice ordförande i kulturnämnden. Nästföljande val blev hon ordförande i beredningen för kultur, idrott och fritid.
Det är kommunpolitik hon vill jobba med, riksdag eller EU får andra ta hand om.
– Jag vill verka där jag är. Ta tag i de små men viktiga frågorna där jag bor.

Ett av hennes främsta mål som politiker är att sätta kultur på agendan i Ängelholm. Att alla invånare, oavsett ålder, inkomst, utbildning eller annat ska kunna ta del av kultur i någon form.
Det kan verka ogenomförbart men är fullt möjligt, menar Charlotte. Kultur ska finnas naturligt i vardagen för alla till exempel i form av offentlig konst eller genom eget skapande. Äldreboenden kan få besök av konstpedagog, eller varför inte en danslärare.
– Att dansa tango har till exempel visat sig vara väldigt bra för dementa. Det finns mängder av intressanta undersökningar som forskare i hela världen arbetar med om hur kultur påverkar vår hälsa, säger hon. Detta har blivit allt mer vedertaget och jag hoppas att få se mycket mer av kultur i vården på olika sätt framöver.
Hon känner extra starkt för Kulturskolan i Ängelholm. Där får barn och unga ha möjlighet att prova på allt från teater och musik till skrivande och målande utifrån sina egna förutsättningar och helt utan krav på prestation.

Sedan några år har Charlotte Engblom hörapparater på båda öronen. Inför utprovningen hade hon kollat upp olika fabrikat och deras funktioner och när hon kom till audionommottagningen visste hon vad hon ville ha.
– Direktstreaming till mobilen och laddningsbara var grundkraven. Jag är verkligen nöjd, de är praktiska och enkla. Fast jag förstår att det kan vara svårt att handskas med de små, pilliga apparaterna. Man behöver vara stadig på handen när man byter filter eller den tunna ljudslangen.
Hon använder sina hörapparater mycket men hon tycker också det är en lättnad att ta av dem.
– Det kan vara skönt att slippa småljud. Efter en intensiv mötesdag behöver jag vila från intryck.

Hon tycker att hörselskadan, eller hennes sätt att höra, har fördelar.
– Jag kan koppla bort hörseln emellanåt och fokusera på en uppgift utan att bli störd. Och när jag lyssnar så är jag koncentrerad för att inte missa något.
Den sena starten med hörapparater beror till viss del på dåligt bemötande på hörselvården cirka 35 år sedan. En bekant till Charlotte arbetade som audionom och tyckte att hon skulle skaffa hörapparater eftersom de blivit mycket bättre jämfört med på 1960-talet.

– När jag kom till hörselvården så möttes jag av personal som pratade med ansiktet bortvänt och ropade upp namnet i väntrummet utan att ta hänsyn till att patienterna inte uppfattade. Dessutom var läkaren som jag träffade svårförstådd och gjorde inga försök att förenkla för mig att höra. Att han talade en grov dansk dialekt gjorde inte saken enklare.
Charlotte tog väldigt illa vid sig och gick rasande därifrån.
– När jag kom hem skrev jag ett brev till mottagningen där jag klagade på det dåliga bemötandet och att jag aldrig ville sätta min fot där igen.
Budskapet gick fram och någon ny kallelse kom aldrig. Det dröjde alltså mer än 30 år innan hon skulle göra ett nytt försök. Nu njuter hon av att kunna streama samtal direkt till hörapparaterna och kunna slappna av lite i de politiska debatterna. Digitala möten underlättar också hörandet.
– Vi kommer att fortsätta en hel del med distansmöten även framöver, säger hon.
Pandemin har varit en utmaning för kulturlivet och mycket har ställts in de senaste två åren men nu ser Charlotte fram emot genomförda arrangemang och människor som samlas. Extra viktigt i oroliga tider som dessa.
– Utan kultur tappar vi vår själ, säger hon.