Han låter inte hörseln sätta stopp

Överläkare och barnonkolog Per-Erik Sandström har arbetat med cancersjuka barn sedan början av 1990-talet på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Han fyllde 65 i fjol men pension är inte aktuellt.

– Dels för att det behövs onkologer, dels för att jag känner att jag har mycket kvar att göra, förklarar han.

I oktober förra året tvingades han sjukskriva sig efter att hans hörsel blivit kraftigt försämrad.

– Det kom oväntat, en vanlig dag. Från en stund till en annan fick jag mycket svårare att höra. Det blev helt omöjligt att jobba.

Händelsen hade kunnat upplevas som skrämmande men Per-Erik Sandström har upplevt liknande hörseltapp tidigare.

– Ända sedan 1980-talet när hörseln började försämras så har den varit på samma nivå ganska länge för att sedan plötsligt gå ner ett snäpp. Skillnaden är att jag efter den här försämringen inte har mycket hörsel kvar och det känns lite oroande.

– Audiologen har tagit upp möjligheten att sätta in cochleaimplantat men efter många funderingar och överväganden har jag bestämt att det får vänta. Jag fortsätter med hörapparater så länge jag kan, säger Per-Erik Sandström.

På ena örat har han alltid haft en kraftig nedsättning, detta uppdagades redan i skolåldern. Orsaken är inte helt klarlagd, kanske är det ärftligt.

– Min morfar och alla min mammas syskon har nedsatt hörsel, men eftersom de arbetade i miljöer med mycket buller så är det svårt att veta om det berodde på det eller om det var ärftligt. Det kan annars bero på påssjuka som jag kan ha smittats av när jag var liten, men det är oklart. Numera vaccineras barn mot det, men det gjorde man inte då.

Eftersom han hörde utmärkt på andra örat klarade han sig bra ändå och det gjordes inga grundligare undersökningar.

– Det enda jag behövde tänka på var hur jag satt i klassrummet och att ha det hörande örat mot mitt sällskap till exempel vid en middag eller på bio.

I mitten av 1980-talet fick han dock sämre hörsel även på andra örat och dessutom tinnitus. Då började han använda hörapparater och även om det skett en del försämringar sedan dess har hörapparater alltid fungerat bra för honom. Arbetshjälpmedel har gett extra förstärkning när det har behövts. Efter händelsen i höstas gjordes ny hörapparat­anpassning och han kunde börja arbeta 50 procent. Det är inte helt problemfritt men det fungerar.

– Jag är väldigt begränsad i mitt arbete just nu. I tyst miljö kan jag höra med hjälp av avläsning, men jag måste koncentrera mig hårt och det tar mycket energi så jag kan inte arbeta heltid än. Möten och samtal går bra på morgonen och förmiddagen, sen är energin slut.

Han är tacksam för att det ändå går så pass bra.

– Jag har stöd av kolleger, det är jag väldigt tacksam för. Jag brukar också berätta direkt vid en patientkontakt att jag hör dåligt och att de ska veta varför jag fingrar med mobilen – det är inte för att kolla nyhetsnotiser utan för att ändra ljudet i hörapparaterna. 

Per-Erik Sandström är engagerad i sitt arbete, förutom tjänsten som barn­onkolog på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå är han ledamot i Barncancerfondens styrelse. Han har under många år haft internationella uppdrag och rest på onkologiska möten och forskningskonferenser i hela världen, men sedan i höstas har han inte gjort några resor.

– Jag vill fokusera på arbetet på avdelningen nu, det känns viktigast. En del möten blir det förstås ändå, om de sker digitalt är det bra för mig för då får jag ljudet direkt i hörapparaterna och jag slipper störningar. Men det är ändå ansträngande att lyssna.

Läkare var inget självklart yrkesval för Per-Erik Sandström, han är uppvuxen på en gård i Åmsele, 10 mil från Umeå, och hans släkt höll på med jord och skog, traktorer, lastbilar och bussar. Per-Erik hjälpte ofta till med arbetet på lov och helger.

– Det var slitigt och bullrigt och jag tänkte att det måste finnas något annat att jobba med. Jag hade dessutom lätt för mig i skolan och det öppnade möjligheter. Ett tag funderade jag på att läsa till tandläkare eller lärare, men det hade inte varit så lämpligt med tanke på hörseln.

– Att det blev läkarlinjen beror på tillfälligheter, människor som jag mötte inspirerade mig att söka utbildningen.

Efter att han doktorerat arbetade han med forskning på Umeå universitet.

– Jag kunde ha fastnat där men insåg att jag inte ville sitta på kontor hela livet. 1993 var första gången jag arbetade på en barncanceravdelning och sedan dess har jag huvudsakligen ägnat mig åt det. Några år var jag även verksamhetschef för barn och ungdomscentrum i Västerbotten.

Sedan han kom till barnonkologen har behandlingsmetoderna mot sjukdomen förbättrats. Fler barn överlever sjukdomen, idag är siffran 85 procent, och färre får svåra biverkningar av behandlingarna. Hörselnedsättning var förut en vanlig följd efter cellgiftbehandling med cisplatin, men nu finns andra preparat som är mindre skadliga och som ibland kan användas i stället.

– Det görs hörselundersökning innan varje behandling. Jag är extra uppmärksam på patienternas hörsel och är noga med att den ska skyddas. Vi informerar om riskerna med en behandling. Ett barn med full hörsel hör upp till 20 000 hertz, om behandlingen gör att en del av hörseln försvinner, men räddar barnets liv är det inget svårt val. Målsättningen är alltid att bota som många som möjligt med så lite komplikationer som möjligt.

Alla barn som drabbas kan fortfarande inte räddas och det är en tragedi varje gång ett barn dör.

– Utmaningen är nu att hitta metoder som fungerar för de svåraste fallen. Överlevnadsprocenten har legat nästan still i många år men långsamt blir det lite bättre. Varje litet framsteg är betydelsefullt.

Han gläds även åt framstegen på hörselområdet. Under de år han använt hörapparater har tekniken förbättrats enormt. Fungerande hörapparater är en förutsättning för att han ska kunna arbeta och han ser det som ett privilegium att det finns en hörapparatverkstad med drop in bara några minuters promenad och en hisstur bort. I en intervju i Västerbottens-Kuriren, VK, hyllar han servicen:

– Hörapparatsverkstan är guds gåva till alla med hörselproblem.

Han tror till och med att Tekniska hörselvården, som är det egentliga namnet på hörapparatverkstan, kan vara en av regionens mest effektiva verksamheter.

– Är något fel går man dit, tar en lapp och sätter sig och väntar och får oftast hjälp en kvart till en halvtimme senare. Skulle det vara så att man själv inte har tid att vänta, eller att man kommer dit när de inte har öppet, så kan man också lämna hörapparaten i en brevlåda utanför och hämta senare, säger han till VK.

Efter denna lovsång till en av regionens verksamheter övergår han till dystrare tongångar när han berättar om läkares arbetssituation.

Att Per-Erik Sandström är nöjd med sitt yrkesval är det inget tvivel om men han är ändå tveksam till om han skulle välja samma bana idag, eller rekommendera unga studenter att välja vårdyrken.

– Det är ett fantastiskt arbete och det finns så många områden man kan jobba i. Men det har blivit så mycket administration och byråkrati som vårdpersonalen ska hinna med att arbetsbördan blivit orimlig. Detta gör sjukvården ineffektiv.

Det senaste halvåret har Per-Erik Sandström tvingats tänka om även i privatlivet. Sociala sammankomster kan vara besvärliga.

– Det kan vara högst fyra personer runt ett bord om jag ska ha en chans att höra, så större sammankomster går bort, säger han.

Som tur är finns naturen runt knuten på familjegården i Åmsele som han har hand om tillsammans med sin syster. En skidtur eller promenad i skogarna där är hans bästa återhämning.