Han hittade inga böcker om hörselskadade – skrev en själv

Inte min tystnad är titeln på Kaj Hagstedts nya ungdomsroman som släpptes i slutet av november. Det är hans tredje roman och den första där handlingen kretsar kring hörselskador och teckenspråk.

Huvudperson i boken är Tilda, 13 år, som bor i Kalmar. Tilda håller på att förlora hörseln och har nyligen börjat på Östervångsskolan i Lund, en specialskola för hörselskadade och döva där teckenspråk används i undervisningen. På den intilliggande Tunaskolan går en kille som heter Samuel. Samuel och Tilda träffas på ett skoldisko och deras tillvaro flätas samman via diverse kringelikrokar innehållande drama, spänning och svårtyglade tonårshormoner. Och så teckenspråk som binder ihop det hela.

Auris träffade författaren för att fråga varför han ville skriva om en hörselskadad ungdom. Har han egna erfarenheter inom området?

Kaj Hagstedt, 46, möter upp på sin arbetsplats, en kommunal grundskola i Lund där han arbetar som mellanstadielärare. Det är höstlov och bara enstaka elever som går på fritis leker ute på skolgården. Kaj Hagstedt utnyttjar veckan till att komma ikapp med administrativa uppgifter och planera resten av terminen. Och ja, det visar sig att han har hörapparater, men de har han bara haft i cirka fem år och när han var ung hörde han bra. Han har alltså inga egna erfarenheter av att växa upp som hörselskadad. Han har heller aldrig arbetat på en specialskola.

– Det är en helt fiktiv historia, det vill jag poängtera. Jag ville skildra hur det är att bo på elevboende, längtan efter familjen, pendlande, ensamhet, nya vänner och gemenskap.

Lite egna erfarenheter av hörselnedsättning har han ändå kunnat ta med i berättelsen. När Kaj Hagstedt för fem år sedan skaffade hörapparater blev det nästan en chockartad upplevelse.

– Jag minns när jag precis fått dem och satt på en buss och kunde höra tickandet från trafikljuset vid ett övergångsställe utanför. Det var liksom för mycket.

Den ljudtrötthet som drabbar Tilda nästan dagligen är alltså något som han själv upplever ibland. Att det inte går att sålla bort ljud som man inte vill höra, betydelsen av att se den som pratar, oron över att ha hört fel eller missat något viktigt känner han igen från sitt eget liv. Att man förutom allt annat även måste hålla reda på sina hjälpmedel – att de är laddade och fungerar som de ska – kan ofta kännas jobbigt.

Jag insåg att ingen brydde sig det minsta om att jag har hörapparater.

Efter att Kaj fått förstärkningen justerad och använt apparaterna en tid så vande han sig vid ljudet. Betydligt längre tid tog det att acceptera att han behöver dem. Varför de pyttesmå apparaterna bakom öronen störde han självbild så mycket kan han inte förklara. Fåfänga, ovilja att sticka ut och behöva hjälp, kanske?

– Men efter ett tag insåg jag att ingen brydde sig det minsta om att jag har hörapparater, det var bara jag som tänkte på dem. Sedan dess har jag varit mer bekväm med att använda dem, vilket är bra för jag behöver dem verkligen, säger han.

Kaj Hagstedt vet inte vad det är som orsakat hörselnedsättningen, han har inte utsatts för buller i tidigare arbete eller på fritiden. Han växte upp i ett litet samhälle söder om Lund, gick samhällsvetenskapligt program i gymnasiet och hade teater som stort intresse. Efter gymnasiet jobbade han två år med teater, dels som skådespelare men även som dramalärare. När han kom in på en tv-regissörutbildning i Göteborg lade han ner skådespeleriet. I cirka 20 år arbetade han som producent och tv-regissör, framför allt gjorde han program för barn och unga, Vi i femman är ett exempel. Han har även haft uppdrag för Skolverket bland annat med fortbildning för lärare och med projektet Läslyftet. Han har även gjort reklam- och informationsfilmer.

– Det var roligt med tv och film men efter 15 år började jag känna att jag ville göra något annat. Så jag började studera till lärare och det var egentligen då som jag insåg att jag inte hörde så bra. Jag behövde se lärarens mun för att höra – utan att jag själv märkt det så hade jag blivit beroende av avläsning.

Han såg en annons från ett företag som erbjöd gratis hörseltest och gick dit.

– Jag kom till ett väntrum som var fullt av 80-åringar och det kändes helt fel att jag som var 40 år skulle sätta mig där med dem, så jag gick därifrån. En tid därefter gick jag till en läkare på en vårdcentral för jag tänkte att det måste vara något fel, det kändes som jag hade lock för öronen hela tiden. Jag trodde att de skulle sätta in rör i trumhinnorna och så skulle allt bli bra och jag skulle höra igen, men läkaren sa att det inte var något fel med trumhinnorna och skickade mig på en hörselmätning. Den visade att jag har nedsatt hörsel och behöver hörapparater.

Att arbeta på en skola kan vara en utmaning när man använder hörapparater. Kaj Hagstedt tycker ändå att det fungerar bra. Skolan han jobbar på är liten och ligger i ett lugnt område utan trafikerade vägar i närheten, så det är inga störningar från buller.

– Men det blir förstås sorl när många barn är i ett rum och i matsalen måste jag stänga av hörapparaterna, säger han.

När Kaj skulle skriva Inte min tystnad började han med att söka information på bibliotek och hemsidor, pratade med personal och lärare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, gjorde studiebesök på Östervångsskolan. Han lät även elever som går på andra skolor besvara en enkät för att få en bättre bild av deras vardag.

– Upplevelserna är olika, en del har till exempel mycket hemlängtan, andra har det inte.

Skildringen av Tilda är träffsäker, det kan en barndomshörselskadad läsare intyga. Läsningen bjuder på igenkänning och även en tröst att läsa om någon mer som använder hörapparater i tonåren.

Hur lyckades han beskriva Tilda så bra utan att själv vara barndomshörselskadad?

Kaj Hagstedt säger att det är det som är hans jobb som författare. Man kan skriva om en funktionsnedsättning utan att själv ha den och läsarna kommer att reagera olika utifrån sina egna erfarenheter.

Teckenspråk var ett annat område han behövde lära sig mer om inför skrivandet av boken. Han gick därför en teckenspråkskurs på distans som ordnades av Stockholms universitet.

– Då fick jag också lära mig att det är en kultur och inte bara ett språk, vilket var viktigt för min berättelse.

Han blev fascinerad av teckenspråket.

– Jag har tidigare kommit i kontakt med stödtecken, bland annat när jag under studietiden arbetade extra på ett särskilt boende där det användes. Men teckenspråk är annorlunda, ett helt språk, mycket mer uttrycksfullt och nyansrikt än jag hade trott. Jag gillar särskilt att man visar riktning och beskriver form med händerna. Att höjda ögonbryn kan ha avgörande betydelse för det man säger.

Han ville ha med teckenspråk i texten och funderade på hur det skulle vara möjligt utan att stoppa upp berättelsen och göra läsningen hackig.

– Jag har valt ut några tecken som finns med i boken, sådana som jag tror kan vara användbara för vem som helst, och i slutet finns även handalfabetet. Och så ger jag tips på appar och hemsidor för dem som vill veta mer.

Handlingen är inspirerad av hans egen tonårstid och iakttagelser från vardagen.

– Jag kan till exempel snappa upp mycket på ett kafé, på bussen eller på en promenad genom stan. Sociala medier och tv-serier ger också uppslag.

Kaj Hagstedt säger att han har tydliga minnen från sin ungdom och att han när som helst kan ta fram känslan han hade inför skoldiskot och ångesten för att hålla en muntlig presentation i klassen.

Skrivandet sker vid sidan av heltidsarbetet som lärare.

– Jag har inga bestämda rutiner för när jag ska skriva, jag kan göra det när som helst och var som helst. När jag får flow är jag svårstoppad och då kan jag komma långt i berättelsen. Oftast har jag handlingen klar för mig när jag börjar. Just i den här boken behövde jag dock frångå min ursprungliga plan, jag hade från början tänkt att Tilda skulle ha CI men det gick inte ihop med den historia som jag skissat upp, berättar han.

Att han började skriva böcker sammanföll med att han började studera till lärare.

– Jag behövde få utlopp för min kreativitet. Först skrev jag det som ett manus för en tv-serie men jag fick inte napp på det så då skrev jag om det till en spänningsroman för ungdomar, Framtidskameran.

Framtidskameran handlar om en flicka som ärver en magisk kamera efter sin farfar. Manuset antogs direkt av Idus förlag och fick ett gott mottagande när den kom ut.

– Jag kunde knappt tro att det var sant! Först att manuset blev antaget och sen att boken fick toppbetyg.

Året efter kom hans nästa bok, Ett Ett Två, där han hämtar inspiration från skolbränderna i Lund 2020. Även den riktar sig till ungdomar.

Jag går runt i salen, frågar om och använder kroppspråk

Böckerna har öppnat en ny bana för Kaj Hagstedt, nämligen författarbesök. Han är flitigt anlitad att hålla föredrag och utbildningar för elever, lärare och andra författare. Han hoppas att den nya boken ska skapa lika stort intresse och att han även ska få besöka specialskolor.

– Jag ser fram emot att diskutera den med läsare, säger han.

Besöken på skolor ger honom energi, men kan också vara svåra hörselmässigt.

– Ibland är det omöjligt att höra. Jag har ändå bra knep för att lösa kommunikationen, går runt i salen, frågar om och använder kroppsspråk men om ett barn pratar med tyst röst på en dialekt som jag inte är van vid så kan det bli för svårt.

Med tre böcker på lika många år har Kaj Hagstedt rivstartat som författare. Han är inte helt säker på att han kommer att hålla samma höga tempo, först vill han att Inte min tystnad bli läst av så många som möjligt.

Och så vill han fira jul med sin son, han som egentligen är orsaken till alla böckerna. När Kaj blev pappa 2014 började han nämligen skriva korta texter, nästan som brev, till sonen.

– Då hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bli författare, säger Kaj Hagstedt och ler.