"Ett trauma att förlora hörseln"

Det här är det första porträttet i Auris som gjorts på distans, genom videomöte. Restriktioner kring resande till följd av coronakrisen är orsaken till att vi inte kan träffas. Anna Möller sitter på sitt kontor i Östersund och blir intervjuad. Reportern sitter i sitt vardagsrum i Stockholm.

Anna Möller, 64, är ny medlem i Hörselskadades Riksförbund. Hon arbetar som verksamhetsutvecklare på Skogs­styrelsen i Östersund där hon tidigare var distriktschef.

Skogsstyrelsen har kontor på 80 orter runt om i landet och Skype används dagligen för möten och kontakter. Det händer att Anna sitter i videomöten hela dagen. Hon har en extern högtalare som förbättrar ljudet och tycker att den räcker för det mesta. Hon har cochlea-implantat, CI, på höger öra och hör­apparat på vänster.

– Videomöten använde vi flitigt redan innan pandemin, det är ett sätt att minska på resor. Det passar mig dessutom utmärkt, videomöten är mer disciplinerade, man pratar en åt gången och man har den som pratar precis framför sig vilket underlättar läppavläsning. Men en hel dag med videomöten är för mycket, jag blir väldigt trött då, säger hon.

Som arbetshjälpmedel har hon också Roger konferenssystem och Roger Pen. De är kopplade med både CI och hörapparat och Anna är nöjd med utrustningen, även om det är en del prylar att hålla reda på.

Hörselskadan uppstod för 16 år sedan, 2004. Innan dess hade hon aldrig haft några problem med öronen eller hörseln.

– Det var en ledig dag och vi var ute och åkte långfärdsskridskor. När vi stannade för att fika märkte jag att det var lock för ena örat. Locket satt kvar när vi kom hem. Jag tryckutjämnade men det släppte inte. Dagen därpå var jag på sjukhuset, sjukskrevs och ordinerades vila. Jag fick senare höra att kortison kan ha effekt om det ges omgående, men det blev aldrig aktuellt för mig vilket jag inte kunde släppa, berättar Anna.

Hon hade fått plötslig hörselnedsättning, eller plötslig dövhet, som det ofta kallas. Hörseln var i stort sett borta på höger öra och hon hade också konstant lockkänsla och påfrestande tinnitus.

– Jag hade aldrig hört talas om plötslig dövhet och jag hade aldrig haft tinnitus. Det var ett trauma, jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det. Jag promenerade mycket, provade massage och senare akupunktur vilket gjorde mig gott samtidigt som det lindrade tinnitusen lite.

Hon var sjukskriven några månader men kunde sedan successivt trappa upp arbetet och efter en tid var hon tillbaka på chefsjobbet där hon hade ansvar för verksamheten i tre kommuner i östra Jämtland.

Även om hon utåt sett var som förut så hade hörselförlusten förändrat henne invändigt, hon beskriver det som att hon till en början blev mer ängslig och orolig.

– Familjen märkte så klart att jag inte var som tidigare. Mina döttrar var 12 och 15 år då och jag kände oro för att det skulle hända dem något, ville att de skulle komma hem tidigare och tyckte det var jobbigt om de var iväg på något. Jag var också orolig för att andra örat skulle drabbas, minns hon, men läkarna sa att den risken var minimal.

Anna hittade metoder att anpassa sig till det nya sättet att höra.

– Jag fick tänka på hur jag placerade mig till exempel på möten och middagar, och jag hade hjälp av att se den som pratade. Oftast klarade jag det bra, men jag låg på en hög stressnivå hela tiden och var ofta trött, säger hon.

Anna Möller kommer från Gällivare och har bott bland annat i Luleå. Hon utbildade sig först till laboratorieassistent och jobbade som det i sex, sju år innan hon började studera på Skogshögskolan i Umeå.

– Skogen har alltid haft en stor betydelse i mitt liv. Mina föräldrar var natur­intresserade och vi  tillbringade mycket tid i skog och mark. Pappa var jägmästare och han sporrade mig till att sadla om.

När hon efter fem års studier tog examen från Skogshögskolan fick hon jobb på den statliga myndigheten Skogs­styrelsen. Hon har dock inte jobbat där hela tiden fram tills nu, utan har varit några år på företag inom skogsindustrin.

– Jag har alltid haft stark identitet i mitt yrke och tyckt att det varit roligt att arbeta, säger hon.

 

2016 hände det som hon varit rädd för, hörseln försvann även på andra örat.

Det var inte exakt samma förlopp den här gången.

– Jag hade märkt att jag fått lite tinnitus på det hörande örat, men annars var det inget särskilt som hade hänt. Insikten om att även andra örat drabbats gjorde Anna skräckslagen och hon tog genast kontakt med vården.

Den här gången fick hon kortison direkt. Och hörseln började komma tillbaka.

– Vilken lycka! Jag var helt salig, säger Anna.

Men lyckan blev kortvarig. Röntgen visade att hon fått acusticusneurinom, en godartad tumör på hörselnerven. Den är liten och läkarna anser att den inte behöver opereras eftersom den inte tycks växa. Undersökning med magnetkamera kommer att göras ungefär vartannat år för att hålla koll på den.

– Jag får hörselbortfall som kommer och går. Nedsättningen sitter i mellanregistret och gör det svårt att uppfatta tal även om hörapparaten hjälper en del, säger Anna.

Framtiden kändes oviss, vad skulle hända om hon blev döv även på andra örat? Behövde hon lära sig teckenspråk?

Vid denna tidpunkt hade Anna ett jobb som verksamhetscontroller och var del av regionens ledningsgrupp, ett arbete hon insåg skulle bli för tungt och även svårt att hinna med om hon inte kunde jobba heltid.

– Det var en stor omställning och tufft att hantera, jag mådde inte bra.

Anna fick stöd av hörselvården och gick även till en samtalsterapeut privat. Hon fortsatte också med akupunktur­behandlingar och regelbunden massage, som hon tycker ger avslappning och lindring mot spänningar som hörselskadan orsakar.

Arbetssituationen löstes genom att hon fick en annan tjänst, som verksamhetsutvecklare, där hon har nytta av sin kompetens och kan fortsätta att verka inom det område som hon brinner för.

Något som också hjälpte henne mycket under den här tiden var att skriva. Anteckningsboken fanns alltid med på olika besök hos terapeut och inom hörselvården. Rakt upp och ner skrev hon om sin oro, vad som hänt och vad läkare, hörseltekniker eller handläggare sa.

Fylld av oro och med ett huvud fullt av frågor, okända begrepp och diverse information blev anteckningarna ett sätt att bearbeta situationen, något att hålla sig fast vid.

– Jag har alltid skrivit, i unga år var det dagbok och senare framför allt i samband med specifika händelser och känslolägen, inte bara när det har varit jobbigt utan också när jag känt mig glad och lycklig.

– Det var ett sätt att skapa reda i kaoset, få kontroll och processa mig själv framåt och jag kunde få struktur på det som hände.

Hennes familj stöttade och tröstade.

– Min man kunde säga ”nu sticker vi ut och springer” när han märkte att jag var låg. Han visste att det skulle få mig att må bättre.

Hennes läkare tog upp möjligheten att operera det döva örat med cochlea­implantat och skickade remiss till CI-teamet på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Anna åkte dit och fick göra undersökning och träffa en specialist som förklarade hur operationen går till och hur implantatet fungerar.

– Det var ett bra möte men jag var inte intresserad. Jag ville inte ens tänka på det. Innerst inne hoppades jag nog att allt skulle bli bra igen, att det skulle gå över och att jag skulle höra som förut. Läkaren sa att jag skulle fundera på
saken och återkomma, berättar hon.

Anna åkte hem och det gick drygt ett halvår innan hon började tänka på CI igen.

Hon frågade sig själv vad hon hade att förlora på att operera örat där hon varit gravt hörselskadad sedan många år tillbaka.

– Jag insåg att jag inte hade något att förlora och plötsligt kände jag att jag ville göra operationen. Jag kan inte peka på vad det var som gjorde att jag ändrade mig, men kontakten med en CI-bärare peppade och stärkte mig mycket i mitt beslut. Jag tror också att tiden har betydelse, man behöver tid att tänka i lugn och ro innan och gå från förnekelse till acceptans. Det tror jag är helt avgörande.

Hon åkte tillbaka till Uppsala. Med på besöket var hennes dotter, vilket Anna tycker var väldigt bra eftersom hon också kunde ställa frågor till läkaren.

– Vi fick bra information. Läkaren berättade att det kan vara svårt att kombinera hörapparat och CI och att det krävs mycket träning för att det ska bli så bra som möjligt. Men jag hade kommit över alla tveksamheter och ville verkligen göra det då. Det var dags!

Sen gick det fort. Besöket i Uppsala ägde rum i mars 2018 och två månader senare blev hon opererad. Processorn kopplades in precis före midsommar.

– Det kändes märkligt. Ljuden som jag hörde var till en början så väldigt långt borta men skruvades upp efterhand.

Anna övade flitigt på att höra. Hon hade processorn på hela dagarna och fascinerades över att bit för bit kunna uttyda allt fler ord och ljud. Men vissa ljud tyckte hon var näst intill outhärdliga, som till exempel plockandet i diskmaskinen, papperspåsar som knycklades ihop, vattnet som forsade från kranen.

– Jag lyssnade på böcker med text som jag kunde följa samtidigt. I början var det barnböcker, Alfons Åberg var först, därefter Emil i Lönneberga. Allt eftersom gick jag över till svårare böcker, jag provade att reglera hastigheten för snabbare uppläsning och jag började kunna lyfta blicken från texten när jag lyssnade.

– Jag hade också en väldigt bra hörselpedagog här i Östersund. Hon utmanade mig hela tiden och så fort jag höjt mig en nivå kom hon med nya övningar för att jag skulle fortsätta utvecklas.

Familjen var i olika konstellationer med vid besöken på akademiska för att förstå hur det kan vara att höra med CI.

– Att familjen har varit med på hela hörselresan är skönt. Detta har varit nytt och okänt för oss allihop.

 

Hon hade stort stöd på arbetsplatsen.

– Det gjordes förbättringar av akustiken i fikarummet bland annat och jag kunde avsätta tid för hörträning. Kollegerna var intresserade och ville veta hur det gick för mig. De är fortfarande
nyfikna och frågar ibland hur det fungerar med mitt CI och om det är något de kan göra för att det ska vara bättre för mig. På skyddsronden är det numera rutin att hörselsituationen tas upp.

Alla på kontoret har egna arbetsrum och kan stänga om sig för att kunna jobba i lugn och ro.

– Jag är ofta totalt fokuserad och har fullt upp med möten och andra uppgifter och tänker då inte alls på min hörselskada. Men så går jag ut för att ta en kaffepaus med kolleger och blir direkt påmind om den, där är det svårt att hänga med, säger hon och suckar.

Hon är noga med att skaka av sig olustkänslan som sådana situationer kan skapa.

– Det är lätt att man drar sig undan och blir isolerad för att det är svårt att uppfatta vad de andra pratar om men jag vill inte att det ska hända, så jag försöker vara öppen med min hörselnedsättning och påminner de jag pratar med om det behövs.

Hon arbetar numera 60 procent för att hinna återhämta sig. Och även på fritiden är skogen viktig för Anna. Lediga dagar tillbringar hon helst i naturen.

– Skogen har gett mig så mycket och kommer alltid vara en plats där jag hittar ny kraft, säger hon.

Det händer att hon går tillbaka och läser i sina dagboksanteckningar.

– Det påminner mig om hur svårt jag hade det då och att jag tagit mig igenom det. Det får mig att inse vilka framsteg jag gjort.