Videosamtal är så klart inget nytt – men det som skiljde våren 2020 från allt tidigare, var dels att det blev okej med distansarbete och dels att bättre videotjänster tog en stor del av marknaden på bekostnad av äldre och sämre. Men även om till exempel Zoom står för en högst njutbar upplevelse 2020 i jämförelse med Skype 2019, så är det något som skaver. För mig personligen handlar det om ljud.
Jag har mer och mer börjat fundera över var vi lägger vårt fokus när det gäller videomöten. En hel del talar nämligen för att vi väljer bilden före ljudet.
Ibland blir det så av sig självt – datorer tenderar ju att ha bättre kameror än mikrofoner och högtalare. Och eftersom datorn i sig låter, fångar dess mikrofon upp även detta ljud.
Men generellt skulle jag nog våga påstå att det är vanligare att folk på sina jobb har en extern kamera till sin dator än att de har en extern mikrofon. Väldigt få har någon större koll på datorns ljudinställningar, men är gärna inne och fibblar med virtuella bakgrunder till sin videobild.
Det vi bjuds på är därför en kompott av burkigt metalliskt ljud, datorsus, bakgrundsbrus och ljudkällor som ofta är långt från mikrofonen. Det är helt enkelt ofta svårt att höra. Och för hörselskadade är det extra svårt.
Många kontor försöker lösa jag-hör-dig-inte-problematiken genom att köpa en ”puck” – en extern högtalare och mikrofon som kopplas till datorn. Och som man sedan sitter sju meter ifrån, vilket gör att ingen ändå hör någonting.
Problemet är egentligen inte svårlöst. Skaffa en mikrofon och koppla in den, så är det mesta fixat!
Men i min närhet ser jag väldigt få exempel på människor som faktiskt gör detta.
Vi väljer bild före ljud, utseende före budskap. Vad säger det oss?