"Det viktigaste är att undvika stress"

Nu bor Annika Estassy i en liten by i södra Frankrike och skriver en romanserie om ett fiktivt litet samhälle i södra Norrland. Med humor, värme och en dos svärta beskriver hon människor som läsaren lätt kan känna igen sig i. Karaktärerna i böckerna bär ofta ärr efter svåra händelser och upplevelser, eller så är de mitt i en stormig period som de kämpar för att ta sig igenom. Sjukdomar och svårigheter blandas med idyll, framtidstro och kärlek i äkta feelgoodanda.

– Ibland tänker jag att läsarna nog blir trötta på att jag skriver om sjukdomar. Men sjukdomar är ju en naturlig del av livet, alla drabbas på något sätt, säger Annika.

Hon hämtar uppslag från vänner och anhöriga – och sig själv förstås, men än så länge har hon inte haft med någon med Menières sjukdom.

– I boken Croissants till frukost får Gabriel ett kraftigt kräk- och yrselanfall som jag beskriver utifrån egna upplevelser av menière, berättar hon.

Första kraftiga anfallet av Menières sjukdom fick Annika på nyårsafton för 15 år sedan. Hon trodde att hon drabbats av magsjuka eftersom hon kräktes så fort hon rörde sig.

– På nyårsdagen hade vi biljetter till en slagverkskonsert och vi åkte dit trots att jag egentligen mådde väldigt dåligt, det var ju dyra biljetter och jag försökte rycka upp mig för att inte förstöra stämningen. Men redan när vi klev in i foajén och översköljdes av allt sorl höll jag på att falla ihop, en dundrande slagverkskonsert hade jag aldrig klarat. Så vi fick vända hem igen.

Trots att hon var så sjuk och mådde konstigt på ett sätt som hon aldrig förut gjort, kontaktade hon inte sjukvården.

– Jag var så övertygad om att det var magsjuka och när det värsta släppt så hade jag annat att tänka på.

När han läste upp symtomen kunde jag bocka av varenda ett.

Andra anfallet kom fyra år senare.

– Det kom på morgonen – pang, bara. Vi var i Frankrike och hälsade på min pappa och han blev förstås jätteorolig. Jag låg utslagen i sängen och min man satte sig vid datorn och googlade vad det kunde vara för fel på mig. Han fick upp Menières sjukdom och när han läste upp symtomen så kunde jag bocka av varenda ett.

När hon kom hem till Sverige gjorde hon en utredning på Karolinska sjukhuset som fastslog diagnosen. Hon fick beskedet att hon hade en kronisk sjukdom och att det fanns sätt att lindra symtomen, men inget bot.

– Det viktigaste är att undvika stress, konstaterar Annika.

Därutöver handlar det mycket om att leva hälsosamt, det vill säga äta nyttigt, motionera och få tillräckligt med sömn.

Annika följde råden så gott hon kunde, men hennes arbete som verksamhetsansvarig på Studieförbundet Vuxenskolan var stressigt.

När hon fick ett anfall var hon hjälplös.

– Jag kunde inte göra någonting, inte ens ligga ner och blunda. Det enda jag kunde göra var att sitta helt stilla och titta rakt fram tills det värsta var över. Jag visste att det tog cirka fem, sex timmar innan jag försiktigt kunde resa mig.

Anfallen kom alltid efter en stressig period. När hon var klar och kunde koppla av så slog menière till.

– Jag trivdes väldigt bra med jobbet, det var roligt och stimulerande, men det var också krävande. När en intensiv period var avklarad så kom nästa ganska snabbt och jag hade aldrig tid för återhämtning. Det där med återhämtning är oerhört viktigt men också väldigt svårt. Jag levde med en konstant anspänning i kroppen, visste att det skulle bli stressigt igen. Det är inte förrän nu som den anspänningen har släppt, säger hon.

Hon lärde sig att känna igen signalerna på att ett menièreanfall var på gång.

– Då tog jag ett åksjuketuggummi, jag hade märkt att det kunde lindra anfallen lite. Om jag var ute någonstans så vände jag hemåt så fort som möjligt.

Vid sidan av arbetet som verksamhetsansvarig på Studieförbundet Vuxenskolan skrev hon på sin första bok. På ledig tid, helger och kvällar, skrev hon. Pendlingen från hemmet i Norrtälje till kontoret i centrala Stockholm ägnade hon ofta åt skrivande. Romanen Solviken kom ut 2013 och följdes av Croissants till frukost 2014.

Böckerna sålde bra och Annika fick ännu mer att göra. Utöver skrivandet var det signeringar, bokmässa, releasefester och annat som hör till en bokutgivning.

– Innan jag blev ljudkänslig kunde jag sitta var som helst och skriva; på ett stimmigt kafé, på tåg, flygplatser eller hotell. Jag passade på att använda all strötid som fanns. Nu måste jag ha helt tyst omkring mig. När jag sagt upp mig från mitt lönearbete och skulle skriva på heltid hyrde jag en plats på ett kontorshotell i Norrtälje för jag tänkte att det skulle vara bra för kreativiteten att ha andra människor omkring mig. Men det fungerade inte alls, jag blev störd av alla ljud. Jag gick dit och var social, fikade och pratade, och sen gick jag hem och skrev.

Det var inte stressen på arbetsplatsen som gjorde att Annika sa upp sig från sin anställning utan beslutet växte fram efterhand.

– Jag hade tänkt på det ett par års tid. Det fungerade inte i längden att ha två jobb, jag måste välja. Plötsligt en dag så kände jag att jag bestämt mig. Jag höll på med Gröna fingrar sökes och ville inte slarva igenom den. Min mamma hade precis gått bort och det hade också väldigt stor betydelse för mitt beslut. Det kanske sällan är bara en sak som gör att man tar ett livsavgörande beslut, säger Annika.

När hon sagt upp sig från jobbet blev det möjligt att slå ner bopålarna någon annanstans i världen, något som hon också haft i tankarna. Frankrike låg nära till hands eftersom Annikas pappa är fransman och hon är född i Frankrike. Hon var 13 år när hon kom till Sverige, till Hälsingland.

Att Annika redan var fransk medborgare underlättade vid flytten, men maken Thomas fick brottas en del med den franska byråkratin. Nu har de rotat sig i Cerbère, en by nära gränsen till Spanien, med Medelhavet strax utanför altanen.

– På grund av pandemin har jag inte varit i Sverige sedan i november förra året. Jag håller kontakt med familjen via Skype och det blir många samtal. Ett barnbarn föddes i juli så henne har jag inte träffat än. Men snart ska vi bila upp till Sverige. Jag längtar att träffa dem efter så lång tid.

Även om yrselattackerna nu avtagit gör sig Menières sjukdom ständigt påmind i form av ljudkänslighet, tinnitus och hörselnedsättning. Annika har hörapparat i det drabbade örat.

– Jag fick den utprovad i Norrtälje och är väldigt tacksam för att samhället ger den hjälpen utan höga kostnader. Hörapparaten är bra när det är tyst runt omkring och bara en eller ett fåtal som pratar, men när det är flera så kan jag lika gärna ta av den för då blir det för mycket ljud för att jag ska kunna höra. Jag märker att jag har lättare för att höra här i vår lilla by jämfört med hur det var i Sverige.

Hörapparaten fungerar som den ska och den franska hörselvården har hon inte behövt besöka.

– Innan jag lämnade Sverige köpte jag ett jättelass med batterier så jag har så det räcker länge, skrattar hon.

Hörapparaten har ett särskilt program som Annika kan välja för att maskera sin tinnitus.

– Det behöver jag inte använda numera eftersom ljudet från Medelhavets vågor maskerar lika bra, säger hon.

Hon tystnar en stund och säger sen att hon på sätt och vis är tacksam för sjukdomen.

– Om jag inte fått menière så hade jag kanske bara fortsatt att rusa på.

I Cerbère märks inte regleringarna till följd av corona av så väldigt mycket, berättar hon, men en del är förändrat. Vid besök på marknaden, butiken eller gågatan ska munskydd vara på. När Annika går och handlar kan hon därför ha svårt att uppfatta vad butikspersonalen säger.

– Det blir otydligt med munskydd, jag måste ofta fråga om och be dem upprepa vad de sagt. Det är många som har svårt att uppfatta på grund av munskydden. Problemet har tagits upp i franska dagstidningar. Det är viktigt att de som har munskydd pratar extra tydligt eftersom ljudet blir bluddrigt.

Efter det tre veckor långa Sverige­besöket blir det skrivande igen för Annika. Den tredje boken om Måneby ska bli klar för utgivning nästa höst.

Tills dess hoppas hon att pandemin är över och att det inte behövs munskydd i byns butiker.