Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor.
Psalmen som sjungs på var och varannan skolavslutning är för en del elever inte bara starten på sommarlovet, utan också på ett efterlängtat andrum i en vardag av ständig kamp.
Dålig ljudmiljö, tekniska lösningar som inte fungerar och lärare utan kunskap om våra behov gör att många hörselskadade elever får ta ett orimligt stort ansvar i skolan.
Att inte känna sig delaktig och ständigt pressa sig för att uppfatta leder lätt till stress, huvudvärk och trötthet. Det är inte ovanligt att elever behöver sova efter skolan för att orka, för att sedan läsa ikapp det de missat under dagen. Jag vet – jag var en av dem.
Därför har vi i HRF alltid värnat om att det ska finnas alternativ. Ett exempel är hörselklasser med färre elever, rätt akustik och bra tekniska lösningar. Ett annat är skolor med teckenspråkig miljö. Vi vill behålla och utveckla dessa alternativ, för vi vet hur värdefulla de är.
Men på senare tid har det blossat upp en debatt, där delar av funktionshinderrörelsen kategoriskt hävdar att segregering är dåligt, att inkludering i vanlig klass alltid är bra. Till vilket pris? undrar jag. Att alla har lika värde innebär inte att alla är lika.
Det viktigaste kan inte vara att alla ska klämmas in i samma klassrum eller stöpas i samma form. Det viktigaste måste vara att alla elever får utbildning på sina villkor, så att de kan nå sin fulla potential.
Jag kan lova att HRF fortsätter kämpa för att varje hörselskadat barn ska få en utbildning där hen är fullt delaktig. Det har de rätt till, enligt svensk lag och flera FN-konventioner.
Och till alla er som nu går på sommarlov – ha en riktigt skön sommar! Det är ni värda!