Jag stod lugnt kvar, flyttade min högra hand till min bakficka och lyfte försiktigt upp det röda kortet ovanför mitt huvud och svarade med lugn och värdig röst.
– Nä, men jag hör riktigt bra
Jag har alltid hävdat att min främsta egenskap som domare var min kommunikation. Att jag var bra på att förklara mina beslut, lugna ner irriterade spelare med rätt ord – men även att jag var duktigt på att lyssna.
Från spelarna handlade det inte om att lyssna på deras kritik och synpunkter på just den där straffen som jag dömt mot dem…utan snarare om att låta dem prata, ställa frågor och inte vända ryggen till dem, springa därifrån eller ljuga och hävda att jag inte hörde deras fråga i bruset från 60 000 skrikande åskådare (vilket jag vet att vissa domare gör).
Lika viktigt var att lyssna på mina kolleger. Och under mina 31 år i yrket så skedde det stora tekniska utvecklingar. Från att vi i början inte alls kunde kommunicera med varandra, annat än genom ögonkontakt och kroppsspråk, till att de assisterande domarna fick flaggor försedda med en knapp som kunde framkalla en signal på en mottagare som placerats på domarens arm.
Fram till idag när alla domare är fullt uppkopplade med varandra med ett öppet headset som efter år av tester har riktigt bra ljud. Och där snackas det, vill jag lova. Om blixtsnabba bedömningar, störiga spelare, analyser, strategi och nya blixtsnabba beslut,
De främsta domarna är inte de som själva tar rätt beslut hela tiden – utan de som har ett team där alla vågar prata och försöka bidra till att teamet tar rätt beslut, och att den högste chefen (domaren alltså) dels låter alla komma till tals, dels är bra på att kunna lyssna på och ta in så mycket information som möjligt från alla kollegor som finns i teamet innan man verkställer ett beslut.
Det var varken beröm eller komplimanger som kom ur munnen – tvärtom.
Jag hävdar att de bästa domarna inte ska se allt hela tiden, att man ska välja vad man ser och bestraffar – inom vissa ramar såklart.
Samma sak gäller vad man hör. De bästa domarna ska inte ska höra allt, hela tiden. En riktigt bra domare väljer vad man hör och sedan bestraffar – framför allt är kanske domaren enda personen som hör vad en spelare säger.
Om jag spelat hörselskadad? Snarare hörselsmart. Det hände i en avgörande match, med en av världens främste spelare. Den engelsktalande superstjärnan rusade fram till mig, skrek högt och var jättearg. Jag förstod varje ord, och det var varken beröm eller komplimanger som kom ur munnen – tvärtom.
Jag hade tveklöst kunnat visa det röda kortet, men tänkte just på mantrat att den bästa domaren inte alltid behöver höra allt – så jag tog jag ett djupt andetag, gick lugnt fram och sa på engelska:
– Ursäkta mig, men du vet att i min ålder så börjar man höra dåligt och det är dessutom så mycket folk på läktarna ikväll. Du sa något alldeles nyss, men jag hörde inte riktigt vad. Kan du vara vänlig och repetera det lite långsamt och tydligare så jag kan svara på din fråga?
Världsstjärnan vek ner blicken, mumlade något ohörbart och matchen fortsatte.
Ibland är det bra tur att man inte hör allt.