”På Manilla hör man illa”, hörde jag en kille säga som var runt 12 år. Jag var tre år yngre. De andra runt omkring oss i hans klass skrattade högt. Jag fattade ingenting. De försökte förklara för mig att en skola för döva på Djurgården hette Manilla och där hör man illa. ”Festligt”, eller hur? Då skrattade jag högst av alla.
Sedan fanns det den här också; ”Nu ska vi se sa den blinde till den döve.” Den fattade jag direkt. Ingen behövde förklara för mig. Ha-ha-ha, en blind kan ju inte se. Till den döve. Ha-ha-ha, en döv kan ju inte höra. Jättekul.
Nu har det gått 50 år och jag har fyllt 60 och har själv börjat höra ganska dåligt. Inte när jag är ensam med någon i ett rum, då är det inga problem. Men på något mingel med ett antal människor så är det stört omöjligt att höra vad den säger som står bredvid mig. Om jag ser mitt favoritlag Hammarby är det inte en chans att jag ska uppfatta vad han eller hon som sitter bredvid säger till mig.
Men vad händer när någon märker att jag inte hör? Jo, personen höjer rösten (inte så märkligt kanske) och talar u-t-s-t-u-d-e-r-a-t t-y-d-l-i-g-t. Många av er som läser Auris har säkert upplevt något liknande och till dig som läser detta och har tipp-topphörsel; det fungerar bättre om du talar i vanlig samtalston men formulerar om meningen med andra ord.
Till sist ett tips. Och det är inte vilket tips som helst, utan ett teatertips. För ganska många år sedan hade en kompis fixat biljetter till en föreställning på Riksteatern. Kul. På vägen dit berättar han att det är en väldigt speciell teater, Tyst Teater (numera Riksteatern Crea), där alla på scenen är döva och kommunicerar på teckenspråk.
Fattade det mesta fast jag inte förstod vad de sa.
Och ska jag vara ärlig så tappade jag orken ganska ordentligt när jag fick reda på det. ”Jag kommer ju inte att fatta ett dugg.” Men tji fick jag. Eftersom skådespelarna inte bara stod och hängde på en stol och pratade med händerna, utan var väldigt fysiskt aktiva i sina uttryck, fattade jag det mesta fast jag inte förstod ”vad de sa”.
Det var en oerhört känslomässig upplevelse som jag sällan får på en ”vanlig” teater. I applådtacket var det inte applåder, utan publiken sträckte upp armarna och rörde händerna i luften. Bara det var väldigt gripande. Jag googlade när jag skulle skriva
detta och såg att de fortfarande finns. Förra året var det 50-års jubileum. Om du får en möjlighet att se ”Tyst Teater”, gör det i sådana fall.