Efter ett halvår av politisk cirkus i riksdagen trodde jag att inget längre kunde förvåna. Men jag hade fel.
Hur kan sju av åtta riksdagspartier aktivt medverka till att slå undan benen för hörselskadade arbetstagare runt om i landet?
Det är oansvarigt. Och helt obegripligt.
Jag tänker på de drastiska nedskärningar som just nu pågår inom Arbetsförmedlingen. Myndigheten måste göra stora besparingar och varslar därför hälften av de specialister som arbetar med hörselskadade. Audionomer, psykologer och arbetsterapeuter med stor betydelse för att hörselskadade ska kunna få och behålla fotfästet på en tuff arbetsmarknad.
Allt detta är en följd av den budget riksdagen röstade igenom i höstas. Partierna i Januariöverenskommelsen lovade att vi med funktionsnedsättning inte skulle drabbas. Och ändå var det just det som hände. Yrvaket försäkrade partierna att det inte var deras avsikt. Och ändå anslår de inte medel som kan upprätthålla stödet.
Var löftena bara ett cyniskt spel för galleriet? Hur kan våra folkvalda rösta ja till något som gör att livsavgörande stöd raseras? Att fler stängs ute från arbetsmarknaden? Att utslagningen ökar? Inte minst: Hur kan dessa politiker se sig själva i spegeln?
Ingen vet idag hur den förlorade kompetensen ska ersättas. Arbetsförmedlingens generaldirektör pratar om en ”förnyelseresa” och ”digitalisering”. Floskler, men inga svar.
Visst finns det mycket hos Arbetsförmedlingen som är under all kritik. Men den nedrustning vi nu ser är inte bra för någon. Inte för hörselskadade, inte för samhället i stort. Den är inte bara obegriplig, den är fullständigt oacceptabel.