Boorks batterier räcker hela OS

I 51 år har Leif Boork arbetat med ishockey, främst i rollen som tränare och sportchef. Under dessa år har han både hyllats och fått utstå kritik. Sedan 2014 är han förbundskapten och huvudtränare för svenska damlandslaget i ishockey, Damkronorna.
Laget toppar nu formen inför OS i Pyeongchang, Sydkorea, i februari. Leif Boork filar på de sista detaljerna och håller tummarna för att spelarna ska hålla sig friska och skadefria.
Själv är han redo. Formen är bra tack vare raska långpromenader. När vädret tillåter går han en runda som innefattar både Älvsborgsbron och Götaälvbron, totalt 15 kilometer.

Hörseln är vässad med nya hörapparater.
– När jag hade skaffat dem så skämtade tjejerna i laget om att de får akta sig för nu kan jag höra dem, haha.
Leif Boork har haft nedsatt hörsel i flera år och skaffade hörapparater redan 2005 när han bodde i Mora. Men han gillade dem inte, de gav ett burkigt ljud som han inte uthärdade så de blev inte särskilt mycket använda. De nya är bra, tycker han. Fast ibland tar han av dem.
– Det kan vara ett väldigt oväsen där jag står vid rinken. Skridskorna mot isen, pucken som smäller i plexiglaset, publiken som kan vara högljudd och ibland är det hög musik. Då kan jag inte ha dem på. Jag ska gå på uppföljning hos audionomen och då kanske det går att ändra inställningen, säger han.

Göteborgsvädret ställer också till det ibland.
– Det regnar mycket här och vatten är inte bra för hörapparaterna, så då tar jag också av dem.
Den här novemberdagen bjuder på normal göteborgsk väderlek och Leif Boork tar skydd under paraplyet och låter hörapparaterna vara kvar i öronen.

När jag väl hade bestämt mig så tvekade jag inte.

Han tror att det finns två skäl till att hans hörsel försämrats.
– Det ena är alla ljud från rinken. Jag har ju stått där över 50 år. Det andra är att jag jobbat för tv. Då använder man hörlurar när man ska prata med de andra och ljudet i lurarna kan emellanåt bli väldigt högt, utan att man blir förvarnad om det.

När han jobbade som sportkommentator i tv hände det att han hade tinnitus efter en sändning. Han beskriver det som ljud i öronen. Detta känner han inte av numera.
– Även om jag märkt att hörseln försämrats så har det tagit emot att söka hjälp. Jag har kämpat på i stället. Det var ett stort steg att acceptera att jag behövde hörapparater. Men när jag väl hade bestämt mig så tvekade jag inte.

Hur har du klarat dig utan?
– Jag har frågat om, ibland har jag kupat handen bakom örat för att fånga upp ljudet bättre. Och så har jag höjt volymen på tv:n, det har stört andra ibland.

Att arbeta som idrottstränare handlar mycket om kommunikation. Även om det kanske är tränaren som pratar mest så kan det också komma frågor.
– När någon frågade något på samlingarna med laget så behövde de ofta upprepa. Nu med hörapparaterna är det mycket bättre. Allt socialt blir lättare när jag har dem.
Utprovningen gjorde han på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg som tillhör Region Västra Götaland och inte tar ut avgift för hörselhjälpmedel.
– Jag har förstått att man måste vara på sin vakt när man skaffar hörapparater. På en privat mottagning hade de kunnat kosta 25 000 kronor.

Leif Boork reser mycket, både inom Sverige och utomlands. Ishockeyförbundet har sitt kontor i Stockholm och dit åker han regelbundet på möten. Utöver det åker han på matcher och turneringar. Då får han inte glömma att ta med batterier till hörapparaterna. Inför VM i våras skrev han på Twitter, där han har över 65 000 följare:
”Viktigaste packningen inför USA-VM. Batterier till hörapparaterna!”

Han säger att det inte är så vanligt att tränare och spelare i topplagen har någon funktionsnedsättning eller sjukdom som man behöver ta särskild hänsyn till, men det förekommer.
– Synskador har jag varit med om bland manliga spelare. En klubbspets i ögat kan ha orsakat permanent skada.

Han funderar en stund på saken och tillägger att det kan vara fler som har en funktionsnedsättning men att ämnet inte är uppe för diskussion. Åtminstone inte på den nivån han är verksam.
– Man får sällan veta om det. Det är om spelaren själv tar upp det.

Det kan finnas andra behov, till exempel när det gäller kosten.
– Bland tjejerna jag tränar nu är det en som är glutenintolerant och det måste vi tänka på när maten förbeställs, det brukar inte vara några problem att ordna. Själv är jag vegetarian och det är också något som ska förbeställas. Det görs automatiskt och brukar bli bra. För några år sedan var det krångligare med särskild mat, då kunde man bli serverad något smaklöst halvfabrikat som tagits ur frysen och värmts i mikron.

Utsatt situation för en person som är hörselskadad.

I höstas var det mycket skriverier om en spelare i Djurgårdens damhockeylag som blev hånad av en spelare i Brynäs för att hon använder hörapparater. Hon fick stort stöd efter händelsen och Brynässpelaren straffades med avstängning en match.

Den hörselskadade spelaren, Josefine Jakobsen, är inte aktuell för Damkronorna men om hon inte var dansk skulle hon mycket väl kunna vara det, enligt Leif Boork.
– Hon är en mycket duktig spelare och alla vet om att hon har en hörselnedsättning. Det som hände i höstas har mig veterligen aldrig hänt förut. Det var något helt nytt för förbundet att hantera. Det fick mig att tänka på att det i vissa situationer kan vara svårt att ha nedsatt hörsel. I en direktsänd tv-intervju märkte jag att hon inte hörde frågan, berättar Leif Boork.

Vid den aktuella intervjun skulle spelaren, som gjort mål i matchen, få frågor i hörlurar av en reporter som befann sig i en studio på en annan plats. Hon såg alltså inte den som frågade, utan fick bara ljudet i lurarna. Alla som har nedsatt hörsel vet att det är svårt. Man behöver ofta se den som talar för att kunna höra.
– Det hade jag inte tänkt på tidigare, att det är en utsatt situation för en person som är hörselskadad att bli intervjuad på det sättet. Hon hörde inte frågan och det uppstod en viss förvirring i studion där reportern inte tänkte på att hon inte hört, utan trodde det var något fel med tekniken. Men det redde ut sig och blev bra till slut, säger han.

Eftersom Leif Boork själv jobbat med tv förstår han hur det blev så.
– Det är ofta väldigt snabba ryck i direktsändning. De kan inte förberedas och går ut i etern direkt. Man tar för givet att saker och ting ska vara som vanligt och tänker inte på att det kanske inte är så. Man har nog ett schablontänkande när det gäller elitspelare, att de inte har funktionsnedsättningar. Och det är förstås fel. Det är mycket som inte syns, inte bara hörselnedsättningar.

Han nådde själv aldrig eliten som spelare. När han var 22 år drabbades han av tuberkulos, en allvarlig infektionssjukdom som påverkar lungorna. Han vårdades på sanatorium och såg medpatienter dö av sjukdomen. Efteråt tvingades han avsluta sin karriär som spelare och satsade i stället på att bli tränare.
Det första tränaruppdraget var för IFK Östberga i södra Stockholm. Leif Boork har genom åren uppmärksammats för sina okonventionella metoder, allra mest kanske när han tog med Djurgården på ett överlevnadsläger i Stockholms skärgård. Karriären har krönts av framgångar som SM-guld med Djurgården och silver med Tre Kronor i Canada Cup.

Under några år (1997-2001) var han tränare och sportchef för det norska herrlandslaget. Då bodde familjen kvar i Göteborg, där den bosatt sig när han var tränare för Västra Frölunda, och Leif Boork pendlade.
– Jag var inte mycket hemma med barnen när det var små. Om jag var småbarnsförälder idag skulle jag göra annorlunda, men det var en annan tid då. Jag har alltid jobbat på helger och kvällar och rest väldigt mycket, så jag är inte van vid något annat, säger han.
Nu har han och hustrun rotat sig i Göteborg, där de bor i en lägenhet bara några minuters promenad från Göta älv. De tre döttrarna och deras familjer bor på olika orter i Sverige och sonen, som även han arbetar med ishockey, bor i Norge med fru och barn.
Stockholm, som är hans hemstad från början, besöker han så gott som varje vecka när han är på möten med Ishockeyförbundet.

– När jag växte upp på Södermalm var det väldigt annorlunda mot idag. Det var ruffligt och slitet. Nu är det exklusivt att bo där, jag känner knappt igen mig.
Efter OS tar hans uppdrag för Damkronorna slut. Han ska bli pensionär – kanske.
– Jag stänger inga dörrar för nya utmaningar, säger han.

Han är dock inte helt främmande för tanken på att pensionera sig.
– Jag har andra intressen och kommer inte att bli sysslolös, säger han lite hemlighetsfullt.
Vi kommer att få se mer av Leif Boork framöver, det är en sak som är säker. Men den närmaste tiden är det Damkronorna som tar all hans uppmärksamhet.
– OS är speciellt. Vi är en del i hela den svenska truppen, lever några veckor i OS-byn och stänger av allt annat, säger han.
Utom hörapparaterna då.