Björn vässar formen inför veteran-VM

Han hoppar några meter lägre än ”Mondo” Duplantis, men har ett halvt sekels mer livserfarenhet än världsrekordhållaren. Björn Bratt började sent med friidrott, nu tävlar han för en av landets största klubbar, Turebergs Friidrott, där det finns en framgångsrik veteransektion.

Klubbkompisen Ingemar Stenmark tränar i samma grupp men tävlar i en annan åldersklass. Båda har hörapparater, men Björn har bara en eftersom han är döv på ett öra. Inom veteranfriidrott har förmågan att höra ingen betydelse, passionen för sporten överbygger alla kommunikationshinder, hävdar Björn som tycker att fler borde testa.

– Det finns en massa olika grenar och man kan vara med i flera om man vill.

– Men man ska vara öppen med att man hör dåligt så att alla man tränar med vet. Att själv acceptera sin hörselnedsättning och inte dölja den är mitt bästa råd till andra, säger han.

Björn Bratt tränade stavhopp under en kort period när han var 17 år. Det var i en av de stora friidrottsföreningarna i Stockholm och den hade en glasfiberstav.

– Det var ganska nytt då, tidigare hade man haft stålstavar. Att hoppa med glasfiberstav var något helt annat och vi hade inte så mycket kunskap om tekniken, så det handlade mycket om att prova sig fram.

Han fastnade för sporten direkt men vid en träning råkade han bryta staven och när klubben inte skaffade en ny var Björns friidrottskarriär över. Att han som 70-åring skulle vara med i SM, EM och VM och tycka att stavhopp är det roligaste som finns trodde han inte då.

Hörselskadan har han haft sedan han var ung, men det dröjde länge innan han erkände den.

– I första eller andra klass i skolan upptäcktes att jag hörde dåligt på ett öra. Jag hade aldrig några problem på grund av det, men när jag var i 18-årsåldern blev jag döv på andra örat, alltså det som jag hade hört bra på. Då blev det svårt. Jag kunde inte acceptera att ha dålig hörsel, jag skämdes lite, säger han.

Han tror att det var ett stressigt jobb som var orsaken till skadan.

Det var enormt stressigt. Plötsligt en dag försvann hörseln

– Jag sommarjobbade på Electroluxfabriken på Lilla Essingen. Det var på ackord och väldigt monotont. Jag satt hela dagarna framför en press som aktiverades genom att jag tryckte in knappar med båda händerna. Det skulle gå fort och var enormt stressigt.

– Plötsligt en dag försvann hörseln på vänster öra. Jag tror att det var stress och överansträngning som var orsaken.

Förnekandet av skadan fick honom att må dåligt och gjorde att han fick svårt att hänga med i studierna.

– Jag gick på tekniska högskolan men det fungerade inte, framför allt var det nog på grund av hörseln. Det är klart att jag var nere på grund av det, men jag bet ihop och försökte hålla skenet uppe.

Med åren sjönk hörseln på högerörat, det som han redan som barn haft en nedsättning på, och han behövde skaffa hörapparat.

– På den tiden kunde de inte ställa in apparaterna och jag hade inte mycket nytta av den. Nu är de bättre, säger han och visar nöjt upp den som han nyligen provat ut och som är laddningsbar, styrs med en app och trådlöst ansluter andra hjälpmedel.

Han bytte utbildning och blev VVS-konsult, ett yrke han haft hela livet. Han arbetar fortfarande 10–15 timmar i veckan med ett projekt som snart ska avslutas och kanske blir det pension sedan om det inte dyker upp andra projekt.

Fysisk aktivitet och idrottande har varit en fristad och kanske även en flykt från tankar på hörselproblemen. Efter den korta stavhoppsperioden som 17-åring blev utförsåkning hans passion.

– Jag var i Alperna så mycket jag kunde. Ibland stannade jag flera veckor. Det var för upplevelsen och nöjet, inte för att tävla.

Han var även hängiven vindsurfare tills han blev allergisk mot materialet i våtdräkterna. Vindsurfingen ersattes av cykling både i skog och på landsväg. Han upptäckte fjällen och tillsammans med hustrun har det blivit det en hel del längdskidåkning, helst ospårat.

Men så hände något märkligt.

– Stavhopp har alltid funnits i tankarna och jag kunde till och med drömma om det. När jag fyllt 50 kände att jag måste förverkliga drömmen och ringde runt till olika friidrottsklubbar för att fråga om de hade träning för veteraner, men ingen var intresserad av en gammal gubbe.

Till slut fick Björn tag på en klubb med en veteransektion och började vara med på deras träningar.

– Det var väldigt försiktigt i början för att vänja kroppen. Efter några månader kunde jag börja hoppa.

Han märkte hur kroppen svarade positivt och även mentalt gav träningen en boost.

– Det var så roligt. Alla var så trevliga, att träna med likasinnade gjorde mig glad.

Redan året därpå var han med i sin första SM-tävling. Sedan har det blivit några EM och VM. Björns personliga rekord är på 3,40 meter. Det tog han som 56-åring.

Han minns särskilt veteran-VM i Perth i Australien 2016, där han tog brons i 65-årsklassen med 2,90 meter.

– Hela familjen var med på resan och det var ett väldigt bra arrangemang.

Veteranfriidrott har fått ett uppsving de senaste åren, inte bara i Sverige utan i hela världen. Till mästerskapet i sommar väntas mer än 8 000 deltagare från över 100 nationer, enligt Göteborgs stad.

Björn ser fram emot att tävla och har fullt fokus på förberedelserna inför mästerskapet. En vanlig vecka brukar innehålla ett tvåtimmarspass stavhoppsträning med klubben i inomhushallen i Sollentuna där tränaren Jonas Asplund, själv framgångsrik stavhoppare, coachar och ger feedback efter varje hopp. Utöver det blir det två pass styrketräning på gym och en löprunda i skogen.

– I stavhopp behöver man vara snabb och ha bra koordination. Jag brukar kalla det kroppskontrollbegåvning.

Han är uppmärksam på kroppens signaler för att undvika skador.

– I december kollapsade ett knä under träning. Då blev jag orolig för att det skulle vara något allvarligt. En läkare sa att jag skulle vila ett tag och sen gick det som tur var över, säger han.

Träningsvärk kan också göra rejält ont. Dagen efter ett tufft teknikpass kan Björn ha svårt att röra sig.

– Det är som att ha blivit överkörd av en ångvält, säger han och grimaserar.

Hörapparaten sitter kvar genom luftfärden och landningen i mattan. En gång har den slutat fungera i samband med ett hopp. Det var under SM på Öland 2018. Det ösregnade och hade bildats en stor pöl i mattan.

– Jag landade rakt i pölen så hörapparaten blev vattenskadad och slutade fungera. Inte förrän på kvällen kom den igång igen. Nu har jag en vattentålig hörapparat som jag till och med kan bada med, säger han.

Visst uppstår svårigheter på grund av hörselskadan, till exempel om radion är på i hallen där de tränar.

– Det gör det svårt att höra vad de andra säger.

– Gemensamma middagar i samband med resor och tävlingar är ett jätteproblem. Jag kanske kan höra dem som sitter allra närmast men det är nästan omöjligt, suckar han.

I början av maj ska han träffa CI-teamet i Huddinge för att utreda om han kan få cochleaimplantat på det döva örat.

– De ska kolla att hörselnerven fungerar. Sen är det andra undersökningar också. Om jag erbjuds CI så tackar jag ja.

Min far tävlingsdebuterade som 90-åring

Han har svårt att föreställa sig hur det skulle vara att höra med vänsterörat igen. Hur kommer det att låta? Kommer han att kunna höra sitt barnbarn? Samtidigt som Auris intervjuar Björn är hans första barnbarn på väg att födas. Han kastar ständigt ett öga på mobilen för att se om det kommit något meddelande. Blir den lille lika förtjust i att svinga sig högt upp i luften med hjälp av en stav som morfar? Det är högst troligt eftersom Björns passion för friidrott har en tendens att smitta av sig.

– Min far blev inspirerad och tävlingsdebuterade som 90-åring. Han tävlade i kula, viktkastning och diskus eftersom han fått en ny höftled när han var 89 och därför inte kunde springa. Han tyckte det var jättekul och satte svenska veteranrekord i alla grenar han deltog i. Sista tävlingen gjorde han 2015 och året därpå dog han, 96 år gammal.

friidrottandet fanns med på ett hörn redan när Björn var liten. Familjen bodde i Vällingby och intill husen fanns en gräsplan där Björns far skapade en hemmagjord idrottsplats, med längdhoppsgrop, kastring och löparbana, där barnen kunde leka.

– En gång om året ordnande han en tävling där alla kunde vara med, både vuxna och barn. Han gick verkligen in för att göra det festligt och kul med prisutdelning efteråt. Alla i området kom dit, minns Björn.

Många år efter kvartersmästerskapen i Vällingby tar Björn sikte på Ullevi och veteran-VM. Han tror det kommer att krävas 3 meter för medalj och där är han inte riktigt.

Han håller tummarna för sol och blå himmel i Göteborg i augusti, för även med vattentålig hörapparat tävlar han helst i fint väder.