Min bäste vän Stefan har jobbat som musiker i större delen av sitt liv och jag märkte för en tid sedan att han hörde allt sämre.
På middagar till exempel kunde han chansa att han hört. När vi pratade om semesterresor svarade han att han spelat saxofon i 40 år. När jag berättade att jag skulle få pris som Årets kvinnliga komiker såg han lite frånvarande ut och hummade. Inte precis den reaktion jag väntat mig.
Som ståuppkomiker vet jag hur viktigt det är att man hörs för att skämten ska nå fram. Det krävs i princip två saker för ett lyckat uppträdande, att publiken ser och hör bra. Och en rolig komiker förstås. Tyvärr har jag genom åren märkt att man ibland glömmer bort den viktiga detaljen att publiken längst bak också ska höra vad jag skojar om.
Sen är det ju så att man hör ju mycket bättre om man också ser den som pratar. Det har jag upptäckt nu, inte minst i pandemin med alla munskydd. Hur svårt är det inte att höra vad busschauffören säger eller skidskytten som intervjuas i tv?
Därför suckar jag alltid när jag upptäcker att arrangören placerat publik bakom pelare och mig på scen med dåligt ljus och en risig mikrofon.
Du kan ha hur bra skämt som helst men om du inte syns och hörs bra så tappar du dom. Publiken känner sig utanför, de kan inte delta och precis som vid middagsbordet är det lätt att irritationen sprids.
Som ståuppkomiker vet jag hur viktigt det är att man hörs för att skämten ska nå fram.
Vi var flera som påpekade för Stefan att han borde kolla hörseln. Ändå tog det ett tag innan han kunde erkänna det för sig själv.
Men efter ett antal middagar med släkten där hälften inte hörde och vägrade erkänna det och andra hälften skrek, så nappade Stefan äntligen på ett erbjudande och gick till en audionomklinik och fick det bekräftat, hörseln var inte bra.
Han fick förslag på olika hörapparater. Och vilka hörapparater! Själva hörsnäckan är så smäcker och smidig, man ser den inte ens. Telefonsamtalen går direkt in i snäckan och inställningarna sköts med en app i mobilen. Jag kommer ju ihåg dom där stora gråa, otympliga sakerna som tjöt i farfars öra.
Nu kan jag äntligen prata med Stefan i vanlig samtalston var vi än är. Han behöver inte chansa på middagarna. Han kan delta och behöver inte känna sig utanför. Irritationerna har minskat.
Sitter vi på restaurang idag kan han med hjälp av ett litet knapptryck utesluta allt skrammel i bakgrunden och bara höra mig.
Det är ju underbart!