Vad fan får jag för pengarna?” Leif Östlings kommentar om det svenska skattesystemet har redan blivit klassisk. Men faktum är att ungefär samma fråga har ställts av många hörselskadade under åren, om en annan obligatorisk avgift. Det handlar om tv-licensen.
Alla som har en tv-mottagare måste betala
2 340 kronor per år, oavsett om vi kan ta del av SVT, Sveriges Radio och UR eller inte. För att lagen kräver det.
Men jag möter ibland hörselskadade som är beredda att bryta mot lagen. De säger: ”Varför ska jag betala – jag får ju inte ut något av det?”, ”Det är otillgängligt, dålig hörbarhet och ingen textning”. ”HRF borde uppmana folk att inte betala tv-licensen!”.
Det är ju inte utanförskap vi vill ha. Det är full delaktighet.
Nej, säger jag. Det är bara när vi gör rätt för oss som vi kan kräva att andra ska göra rätt. När vi lever upp till våra skyldigheter kan vi också hävda våra rättigheter.
Lösningen är inte heller att hörselskadade slipper betala hela eller delar av tv-avgiften. Det skulle innebära att vi accepterade bristande tillgänglighet i public service. Att vi hörselskadade valde att stå utanför, att inte vara en självklar del av mångfalden som
programföretagen har att rikta sig till.
Men det är ju inte utanförskap vi vill ha. Det är full delaktighet. Och det är en kamp som HRF kommer att fortsätta, med kraften av 1,5 miljoner hörselskadade i ryggen.
Så nästa gång du får fakturan från
Radiotjänst och tänker: ”Vad fan får jag för pengarna?” är svaret enkelt: Du får rätten att förvänta dig god hörbarhet och textning av alla program. Rätten att förvänta dig ett public service för alla.