Jag måste vända höger öra till. Det vänstra går inte att lita på. Hade inte guiden pekat åt vänster hade jag förmodligen trott att ljudet kom ifrån höger, det är ju så det funkar när man har ett öra som tagit på sig rollen som ledsagare, medan det andra i princip bara har en enda roll kvar: Att vändas uppåt i sovläge, för att lägga ett förmildrande filter över störande ljud i omgivningen.
Faktum är att även guiden har en hörselskada. Hans intresse för att spela in nattsångare med mikrofon tog fart när han skaffade hörapparat för ett par år sedan. Inte för att han hör mänskligt tal så dåligt, men de höga frekvenserna – allt över 6000 Hertz, som vårtbitare, kungsfågel och rödhake – skulle gå honom förbi om han inte hade den.
Genom att spela in och sedan lyssna på fågelsången i datorn kan han höra ännu mer. Höja volymen. Njuta i efterhand.
För mig är det här ännu en dag (okej, natt) på jobbet som frilansjournalist. I snart 25 år har jag rest land och rike runt, och många turer ut i vida världen, för att skriva reportage åt olika tidskrifter.
Eftersom jag har haft tinnitus och hörselnedsättning på vänster öra sedan jag var 12 år sitter det i ryggmärgen att vända högra kinden till när någon ska intervjuas. Men med djur och natur är det lite svårare.
Ta de där vargarna till exempel, som äntligen började yla efter en och en halv timmes väntan djupt inne i Bergslagens skogar. När deras ylanden satte igång var alla knott- och myggsvärmar som bortglömda och efteråt infann sig en oerhörd känsla av harmoni och extas på samma gång. Att höra vilda vargar yla på nära håll kan ha den effekten.
Jag trodde så klart de var till höger, allihopa. Det var de inte. Den bedårande lilla valpkören var bara ett par hundra meter till vänster om oss, fick jag veta efteråt. Som byte betraktat hade jag nog varit perfekt om jag varit något annat än människa.
Som medresenär är jag däremot allt annat än perfekt. Det vet den där gruppen som fick med sig just mig ner i en glaciärgrotta på Svalbard. Där nere under isen var det mörkt och tyst. Väldigt tyst. När guiden bad oss släcka pannlamporna och sitta och lyssna på den fullkomliga tystnaden stod jag inte ut i mer än tio sekunder innan jag var tvungen att dra ett skämt
för att bryta den så kallade tystnaden.
Ni med tinnitus vet vad jag menar.