En del av Hörselskadades Riksförbund

Krönika Nummer 6 • 2024

I tystnaden hörs nya röster

Som författare lever man ständigt på tå, medveten om att de meningar man skapar – ofta djupt personliga och känslomässigt laddade – är fria för vem som helst att bedöma, kritisera och ibland till och med förkasta. Manuset, som krävt månader av arbete och slit, är både ens största triumf och största oro. Det får en att skratta och känna stolthet, men också att tvivla på sig själv.

Med ungdomsromanen Inte min tystnad steg jag in i okända landskap. Risken för att bli anklagad för kulturell appropriering var påtaglig, eftersom boken handlar om döva barn på specialskolor, om dövkulturens egna sociala koder, uttryck och värderingar – en värld som jag, som bara för några år sedan fick hörapparater, inte själv tillhör.

”Är du hörande?” tecknar en pojke till mig när jag är på författarbesök på skolan. Tolken bredvid mig översätter hans snabba handrörelser till ljudvågor, och jag stannar upp och funderar. Hur definierar vi egentligen begreppen hörande, döv och hörselnedsatt? Vad innebär det att stå på ett spektrum där hörseln är begränsad på olika sätt?
”Hörande, oftast,” svarar jag, och tolken får mina ord att nå pojkens nyfikna blick. Jag känner ett litet sting av oro. Vad om han frågar: ”Varför skriver du om döva om du är hörande?” Men frågan kommer aldrig. Pojken verkar nöjd med mitt svar.

De här skolorna – jag har besökt alla specialskolor för döva – är betydligt mindre än andra skolor, för hörande. Trots färre elever finns en närvaro och respekt som ibland saknas i större grupper. Här finns individer, var och en med sina språkliga styrkor och utmaningar, men också med en genuin nyfikenhet och omtanke om varandra. Den begränsade audiella perceptionen främjar ett tålamod, ett väntande på att alla ska hinna med i samtalet, där blicken, mimiken och kroppsspråket får mer utrymme. Det är något som jag ofta saknar i möten med hörande barn på vanliga skolor.

Jag har fått ta del av hur både barn och vuxna hanterar sin hörselnedsättning.

När jag mottog Jan-Peter Strömgrens kulturpris insåg jag att det är i tystnaden – oavsett om den är absolut eller bara en nyans – som nya röster hörs. Jag har blivit inbjuden till flera av HRF:s lokala föreningar, där jag givits möjlighet att tala om både författarskapet och min bok. De samtal och insikter jag har fått ta del av har varit både ovärderliga och tankeväckande. Vi har samtalat om vikten av läsning, om hur det känns att stängas ute från samtal, om skolans utmaningar och om hörselpolitik.

Jag har fått se en fantastisk sammanhållning och ett ovärderligt socialt arbete när HRF arrangerar aktiviteter. Den initiala oron jag kände när jag gav ut Inte min tystnad har förvandlats till en känsla av att vara varmt välkomnad in i en ny gemenskap, präglad av nyfikenhet, samvaro och ömsesidig respekt. Jag har fått ta del av hur både barn och vuxna hanterar sin hörselnedsättning, utan att låta den definiera dem.

I alla dessa möten ryms en uppmuntran till kreativitet och reflektion, något jag bär med mig och ser fram emot att utveckla i framtida projekt.

Text: Kaj Hagstedt, lärare och författare