För drygt 20 år sedan deltog jag i en basketturnering i Krakow. På en spelledig dag besökte vi det ökända koncentrationslägret Auschwitz Birkenau, strax utanför staden. Här, i det största av nazisternas dödsläger, mördades ofattbara 1,1 miljoner människor under andra världskriget.
De som dog var judar, politiskt och religiöst oliktänkande, romer och homosexuella. Men också personer med funktionsnedsättning. Människor som enligt den nazistiska ideologin sågs som mindre värda.
Vad hade mitt öde varit om jag hade levt där och då?
Besöket var en oerhört känslosam upplevelse, inte minst för att det blev så personligt. Sedan det där besöket har jag flera gånger tänkt: Vad hade mitt öde varit om jag hade levt där och då?
Vi lever i en annan tid nu. Men det kan det hända igen – om vi inte minns, om vi inte lär av historien. Ett konfliktsökande samtalsklimat kan snabbt eskalera till något mycket värre. Och små, små steg åt fel håll kan lätt göra att vi hamnar långt ur kurs.
Därför blir jag genuint upprörd när människor tillmäts olika värde. När en del anses vara värda mer, medan andra betraktas som en kostnad – ett problem.
Det händer ibland. Som när jag möter politiker som tycker att vi hörselskadade ska vara tacksamma för att samhället tar kostnader för hörselvård, tillgänglighet med mera. Som tycker att det är en särskild förmån att kunna leva och vara delaktiga i vårt eget samhälle.
Ja, vi lever i en annan tid nu. Men vi får inte slå oss till ro. Vi behöver värna våra rättigheter, utveckla nya möjligheter och vara stolta över oss själva som hörselskadade.
På så sätt tar vi små, små steg åt rätt håll – och kan förhindra att historiens fasor upprepar sig.